ÅPS! Glöm inte att prenumerera! Det är helt gratis och alltså per definition gott. Premiumprenumeranter får förstås så mycket av det goda att det är underbart.
Att öppna sitt största köksskåp kan ge lite samma känsla som att beträda en elefantkyrkogård. Sorg. Kanske färgad av skam. Man beskådar bakmaskinen man älskade i hela två månader förra årtusendet. Man nickar förstrött åt glassmaskinen, den med separat frysblock som ingen ville hämta gratis när man i desperation la ut den på Blocket för några år sedan Längst bak skymtar raclette-grillen som var familjens stolthet några svindlande korta veckor 1997. Slökokaren har börjat samla damm. Men där, på första raden, står publikfavoriten som knappt hunnit torka sen jag ställde in den. Salladsslungan. Ja just den där töntiga plastskrållan jag skrattade mig hes åt när jag fick den i julklapp för länge sen. Men som används i stort sett varje dag om sommaren. Isynnerhet nu när jag kan skörda mizunakål mest varje dag.
Salladsslunga är en sådan där förtretlig köksmanick som inte imponerar på just någon. Kanske är problemet att vem som helst kan köpa en acceptabel salladsslunga för under en hundring. Min kostade 300 på rea. Även om du verkligen anstränger dig är det svårt att spendera mer än en tusenlapp på en statusslunga. Du får trösta dig med att resultatet kommer att imponera på desto fler, att få till en riktigt bra sallad har nämligen, nästan i lönndom, blivit ett av kökets verkliga mästarprov.
TisselTassel is a reader-supported publication. To receive new posts and support my work, consider becoming a free or paid subscriber.
I en tid före tiden, när jag växte upp, var salladsfixandet en tämligen bedrövlig historia. Sallad betydde tam isbergsallad eller slafsiga grönsalladsblad. De gröna smaklösa bladen piffades till med halvmånar av tomat och gurka, två grönsaker som faktiskt passar rätt illa ihop. Så det var kanske en välsignelse att de inte heller smakade så mycket. Dressingen var på stickig industrivinäger och Kronolja, ofta med en svagt härsken doft. För att liva upp de halvhjärtade ingredienserna dopades salladen med snudd på dödliga doser italiensk salladskrydda. Kom inte och säg att allt var bättre förr!
Idag har gröna blad status. Pepprig rucola bröt isen på nittiotalet. I dess spår följde alla de andra: rödsprängd mangold, späd spenat … Och min favorit – de nästan smörigt fylliga rosetterna av mâchesallad. Gröna blad är värda sin vikt i guld vilket syns på prislappen. Det är alltså värt lite pyssel för att dyrgriparna ska komma till sin rätt. På vintern skipper jag nästan alltid salladsblad. Antingen har de färdats långt eller så har de odlats i växthus som ofta (men inte alltid) slukar energi. Och räknat i smak per krona är det en dålig affär. När längtan efter skirt grönt blir överväldigande är det smartare att groda.
Det är nästan genant att skriva om hur man använder en salladsslunga, den är i princip självinstruerande. Det är bara att skölja salladen noga i iskallt vatten. Ja, om den slokar en smula kan den få ligga i blöt ett tag först så att turgor, det vill säga cellspänst, återställs. Sen är det bara att lägga bladen i slungan och dra igång den. Rent tekniskt består salladsslungan av en perforerad plastkorg som balanserar inne i en tät skål med lock. Med hjälp av simpel handkraft får du korgen att rotera. Centrifugalkraften får sedan obevekligt vattnet att vandra utåt tills tyngdkraften får det att rinna ner i botten på den yttre skålen. Kvar har du föredömligt torra salladsblad utan krosskador.
Det kan tyckas att ett par droppar vatten på salladsbladen inte spelar någon roll, men det här är en av de där små detaljerna som gör all skillnad i världen. Eftersom salladen inte har någon imponerande volym och faller samman i munnen blir smakerna fasligt utspädda även av små mängder vatten. Och ännu viktigare: ju mer vatten som avlägsnas desto tillgivnare klänger den smakrika dressingen fast vid de torra bladen. Just här ligger hemligheten i en perfekt sallad.
Visst kan bladen klappas torra men det tar tid, är mindre effektivt och betydligt bryskare mot bladen, vilket minskar salladens hållbarhet.
Inte konstigt att salladslungan går varm i köket. De dagar vi inte snor ihop en sallad så är det nysköljda örter som får ta sig en svängom. Blöta örter är nämligen svåra att skära fint och börjar snabbt smaka gräs. Dessutom kan salladsslungan användas för att få bort överflödigt vatten från exempelvis sköljd broccoli som ska rostas i ugn. Och från nykokta tillagliga fluffiga grönsaker som blir mindre blaskiga och mer mottagliga för marinad eller en smörklick
Kort sagt är en salladsslunga just det där du behöver i ditt hem. Fullt i skåpen och tomt i plånboken? Asch, sälj den där raclette-grillen så har du både plats och råd.
Olika tekniska lösningar för att få snurr på slungan:
Vev: Billigaste sorten. Ibland knepig för vänsterhänta. Mindre effektiv än de andra. Ovärdig.
Snöre: Jag älskade min Zyliss Easy Spin Salad Spinner. Men ärligt talat luktade det där snöret lite skunkigt efter att locket glömdes i en balja med smutsiga tallrikar efter ett kräftkalas. Som bonus brukar alltid någon lustigkurre från den äldre generationen vråla: ”Farbror Melker du har inte den rätta knycken.” när man drar igång slungan.
Pump: Mer hygienisk än snöret. Lättarbetad. Min nuvarande modell Oxo Goodgrip är pålitlig men ärligt talat lite präktig. Inte samma barnsliga körglädje som med snörmodellen.
Bild lånad av Impecta som jag köpte fullträffröna av.
Mizunakål (Brassica rapa var. japonica, kyona) Jag odlar sällan vanliga salladssorter. Dels finns det lika bra att köpa bra, dels ser mördarsmniglarna det som en direkt provokation. Och i ärlighetens namn är sallad rätt tråkigt. Och eftersom jag bara har ett par krukor att spela med väljer jag ovanliga och matiga sorter med mycket smak för att få mest pang för pengarna. Det blev inte mycket wasabirucola att skryta med. Violkålen skördades under fyra dystra sekunder. Men mizunan har vida överträffat mina förväntningar. Nu har jag en stor odlingslåda med saftiga krunshiga blad med ystert krullande fransar. Just min sort har det föga originella namnetgreenoch köptes från Impecta. Mizunan har tydlig men angenäm kålsmak och ett försiktigt bett som påminner om svartpeppar och senap. Dessutom är inte kålfjärrilarna och mördarsniglarna förhållandevis ointresserade av den. Men det kanske beror på att det finns begärligare portlak i krukan bredvid. Kraftiga blad kan stekas eller grillas.
Skär du ner plantan kommer nya blad under många veckor. Och enligt uppgift kan den skördas ända in i oktober. Ja, den är till och med så smått frosttålig. Se noga till att den inte går i blom! Jag ska försöka mig på att odla den inomhus i år. Nästa år blir det kanske en röd sort också.
Om du inte odlar egen kål kan du ibland köpa den på Ärstiderna. Det var faktiskt så jag lärde känna mizunan på djupet.
MIZUNASALLAD MED SOMMARBÄR, HALVMOGEN MELON OCH DRAGON
Om hösten kan du göra salladen med blonda plommon, äpplen eller päron. Vissa sorters senap innehåller mycket vinäger, i så fall kan du skippa äppelcidervinäger. Låt käften avgöra!
TIPS! Bygg ut rätten med surdegsbröd, rostade rotsaker eller gryn så blir det en hel måltid. TIPS! Tunt hyvlad rå späd palsternacka eller morot är fint om du inte har melon eller gurka.
4 portioner som förrätt, tillbehör eller smårätt
1 stor skål blandade gröna blad 200 g tuntskivad halvmogen grön melon eller skalad gurka vinbär eller halverade krusbär
PS. Även om slokande sallad och örter får tillbaka vigören när de får ligga i kallt vatten så repareras inte smaken som ofta sjangserat. Bättre att ta hand om dem från början. Skölj i kallt vatten, skaka av det mesta av vattnet. Linda in i hushållspapper eller ren kökshandduk och lägg i en öppen plastpåse. Kyl. Byt papper/handduk efter högst två dagar, helst dagligen. Tyvärr tappar många örter en del smak i kylen även om de ser bedrägligt fräscha ut.
PPS. Det är jättefint att blanda pyttesmå tärningar av rostade eller stekta rotfrukter med gröna blad. I synnerhet med senapsdressing. Favoriten är palsternacka, men kålrot är också fint. Använd rester eller passa på att rosta lite när du har ugnen igång för något annat.
PPPS. Glöm inte hur gott det är med krutonger i gröna sallader. Eller pitachips, gärna penslade med kryddolja. Perfekt sätt att göra av med trist bröd. Min snabblösning för ensamlunch är att rosta bröd hårt i brödrost, pensla med vitlöksolja, örtsalta och skära i tärningar.
PPPPS. Mina favoritingredienser i skafferiet för att få till olika dressingar till gröna blad? Grovkornig fransk senap, sherryvinäger, äppelcidervinäger, ljus miso, fin olivolja, valnötsolja, Herbamare.
PPPPPS. Off topic! Ni som har ungar eller själv känner er som en: kan så innerligen varmt rekommendera en kurs på Improvisationsstudion på Skånegata i Stockholm. Min tolvåring mutades och tjatades dit första dagen på improkursen förra sommaren. Kom hem och sa: “Det här var den bästa dagen i mitt liv!” Och han har redan bestämt att nästa sommaren blir den tredje med improkurs. Finns för alla åldrar. Kanske går en helgkurs själv trots att min son är mycket skeptisk till att jag skulle klara av det.
stenrika riddare, premiumörtguide: dill/persilja/körvlar, koko sabzi, cornucopisk matlagning, mer om tomater, färskost, syllabub, trifle, tantträning, fetaost, gigantbönor, fortsättning på novellen, torghandlerskans vidare äventyr, premiumkrönikor, mer tomater, premiuminlägg om curryblad, gör ditt eget smör, en hel del om vilda växter, rujak, premium: saker jag haft fel om, recept på guldharissa, röda linser, allt om lökstekning, upma, fisksås, dillkött med persiska kryddor och vad jag får lust att skriva om helt enkelt
Snälla, tipsa alla dina matglada vänner att de kan prenumerera på TisselTassel gratis! Ju fler som läser, desto mer skriver jag.
TisselTassel is a reader-supported publication. To receive new posts and support my work, consider becoming a free or paid subscriber.
Om man har ett litet hushåll o fulla skåp så är en rädistorkare (!) utmärkt. Jag köpte min i Frankrike för sådär 30 år sedan och då hette den så. (Nu kallas den nog ”salladsslunga mini”. ) så bra till allt möjligt som behöver torkas.
Jag har blivit nyförälskad i isberg.Saftigheten,sötman och beskan!
Om man har ett litet hushåll o fulla skåp så är en rädistorkare (!) utmärkt. Jag köpte min i Frankrike för sådär 30 år sedan och då hette den så. (Nu kallas den nog ”salladsslunga mini”. ) så bra till allt möjligt som behöver torkas.