Ingefära (Zingiber officinale): Vintervärmare och sunkhävare
Öde-ö-frågan äntligen besvarad! Varför ska du inte skala ingefäran? Recept på kålrotsgari.
Matskribentens yrke är märkligt. Ibland intervjuar man, andra gånger är man själv intervjuoffer. Och när jag blir korsförhörd dyker alltid samma frågor upp. En är vilken som är min favoritråvara eller kanske mer dramatiskt: vilken krydda jag skulle ta med till en öde ö.
Det beror ju helt på var ön ligger. Alla vet ju att polynesisk strandstruts med krossad papaya passar bäst med timutpeppar , medan näbbgädda med blåbär och tallstrunt kräver rosépeppar för att bereda njutning.
Men om jag nu verkligen måste välja en enda krydda – till exempel under pistolhot – skulle det nog bli ingefära. Om den nu ens kan kvala in som krydda, i de mängder jag äter den kan den lika gärna räknas som grönsak. Hur som helst passar den sidenskimrande stamknölen till nästan allt.
Generellt kan sägas att svenska matlagare svartpepprar för mycket och har en blind fläck vad det gäller den mer subtila och harmoniska ingefäran. Att svartpeppar kommit att bli en standardsmaksättare är förbryllande. Förvisso är det en underbar krydda men oerhört dominant och inte helt lätt att kombinera. Utom med ingefära, förstås.
Skunkarnas bästis och bundis
Ett av gott skäl till att ta med just ingefära till en öde ö är dess fenomenala förmåga att skyla över unken smak – för det är ju inte helt otroligt att en hel del näbbgädda eller polynesisk strandstruts skulle behöva torkas, saltas och fermenteras. I Sydostasien älskas härligt skunkiga ingredienser som fisksås, fermenterat fiskmos och torkade räkor, som ofta matchas med just ingefära eller den friskt kådasmakande nära släktingen galangal. Inte minst när du experimenterar med asiatiska aromförstärkare som fisksås eller de ännu mer särpräglade torkade räkorna är ingefäran bästa bundsförvanten. Och skulle du våga dig på ett så kallat tusenårigt ägg, det beryktade ägget som lagras i hundra dagar tills det utvecklat en arom av krabba, självdöd skata och smutsigt akvarium, Ja, då är strimlad rå ingefära och ett par droppar lagrad svart risvinäger första hjälpen och sista smörjelsen.
Det finns ytterligare ett konfliktfyllt område där ingefäran intar en medlarroll. Frukt i maten. För oss som redan älskar det höjer ingefäran njutningen. De som är skeptiska mjuknar förvånansvärt ofta. Pepprigheten och den pigga arombuketten balanserar nämligen sötma. Till och med den avskydda bananen blir snudd på ätlig med ingefära, även om det krävs snudd på dödlig dos.
Men ingefäran jobbar på fint även i mindre dramatiska sammanhang. Pampiga pumpors platta smak piggas upp av en redig dos ingefära. Samma sak med morötter och kålrötter vars knepiga sötma balanseras av ingefärans sting och kryddighet. Många fadda rätter räddas mirakulöst på målsnöret genom en sista-minuten-insats med ingefära.
Det är en grov missuppfattning att ingefäran bara hör hemma i asiatisk mat. En bit färsk eller torkad ingefära i bruna bön- eller ärtsoppskoket tar bort muggiga bitoner och tillför komplexitet. I stort sett alla rätter med gris blir ett snäpp elegantare med ett litet bett av ingefära. När du lagar paté och leverpastej är den fenomenal på att trolla bort muggighet. Morötter, kålrötter, palsternacka, alla kålsorter … Listan på ingefärans nordiska vänner kan göras hur lång som helst.
Min mormor pudrade ofta torkad ingefära över filmjölken – ett rent genidrag. Rårörda lingon flyttar upp i en högre liga när de spetsas med antingen finriven färsk eller torkad mald ingefära och en gnutta gin. Det är bara en tidsfråga tills nynordiska kockar hårdlanserar något kuckelimuck med ingefära och surströmming.
Det fina med ingefäran är att den gärna agerar smakbrygga mellan olika matkulturer. Jag återkommer ständigt till trissvinsten ingefära, rosmarin och brynt smör. Ofta förstärkt med ljus miso. En annan vinnande kombination är havtorn, rosmarin och ingefära. Frågan är vad ingefära inte kan användas till.
Jag har stött på få lyckade kombinationer med rökta råvaror och ingefära. Undantaget bacon. Det innebär inte att det är omöjligt, bara att kompositionen kräver eftertanke och smakbryggor. Kaffe, blåbär och jordgubbar är andra knepiga smakkamrater.
I desserter livar ingefäran upp samtidigt som den förser jolmiga anrättningar med ryggrad. Fladdriga smaker som fläderblom och älgört får styrsel av jordnära ingefära. Och att låta den styra upp en rabarberkompott är ett smart drag.
En unik smaksättare
Men vad smakar egentligen ingefäran? Generellt kan sägas att ingefäran har drag av citrus, trä, varm kryddighet och jordighet. Men den speciella ingefärigheten är rätt unik vilket ger ingefäran en så viktig särtställning i köket. Den är helt enkelt –*högtidlig trumvirvel* – ojämförlig.
Familjen ingefärsväxter ,Zingiberaceae, är visserligen en stor familj, men det är ingen slump att ingefäran är den i särklass mest odlade. Kardemumma är en rätt avlägsen släkting medan gurkmeja och den kamferaktiga galangalen står närmare.
Den omedelbara hettan orsakas av ämnet gingerol, så intressant att det får en egen avdelning om några rader. Cliffhanger!
Men det som får mig att älska ingefäran är inte hettan utan aromen. Zingiberene utgör nästan en tredjedel av den totala mängden aromämnen, men den får gott understöd av andra aromämnen. Det finns också tydliga och mindre originella toner av citrus från bland annat citral, samma substans som får citrongräs att smaka våtservett.
Gingerol och shogaol: Nu hettar det till!
En bra sak är att ingefäran är mycket stryktålig. Den klarar därför långkok, pickling och torkning med bravur. Men karaktären förändras en hel del.
Ingefärans metamorfoser är värd en hel bok, Visserligen skulle kanske bara du och jag läsa den, men i alla fall …
I färsk rå ingefära är det främst ämnet gingerol som ger den sköna hettan. Ett ämne som i likhet med de kemiska släktingarna piperin (i peppar) och kapsaicin (chili) tjuvkopplar vid receptorer TRPV1 i munhålan som varnar för värme.
Gingerolen är inte särskilt stabil, vilket bidrar till att ingefäran har så olika karaktär beroende på hur den hanteras. När du hettar upp ingefäran genomgår en del av gingerolen en reaktion så att det bildas zingeron en mildare, sötaktig och aromatisk förening. (Dessutom bildas givetvis andra nya aromämnen.) För att förstå zingeronets karaktär tipsar den roliga bloggen My food job rocks att du ska tänka på pepparkakor. Eller för all del och ännu bättre: ingefärskakor.
En del av gingerolen förvandlas till shogaol vid upphettning1. Shogaolen bildar tajtare till munreceptorerna än gingerolen och upplevs som ungefär dubbelt så stark. Gingerol och shogaol fortsätter sen att brytas ner med tiden, vilket påverkar hettan och aromen i olika rätter som lagas länge eller sparas. Lågt pH hämmar processen, medan en basisk miljö (t ex kakor med bakpulver) snabbar på den.
Så rätter och tinkturer med ingefära kan behöva hottas upp med mer ingefära eller eller hottas upp med chili för att få hettan. Gingerolens instabilitet är en orsak till att exempelvis ginger ale oftast spetsas med chili eller renframställt kapsaicin. Kapsaicinet i chili är nämligen mycket mer stabilt än gingerol och shogaol. Ingefärans övriga aromämnen håller stilen bättre, så ingefärskaraktären finns där ändå.
Finns det skillnad på kapsaicin, gingerol och shogaol? Jag upplever kapsaicin2 som spetsigare och ingefärans hetta känns mer i näsan och bihålorna.
När ingefäran torkas omvandlas mycket mer av gingerolerna till shogaol3 och väldigt lite till zingeron. Resultatet blir en mindre aromatisk mer brännande krydda. Du får en bra uppfattning om balansen när du använder mald ingefära ovanpå fil. Jag skulle vilja beskriva torkad ingefära som en torr, stram och pappersaktig smak. Vilket låter tristare än det faktiskt är.
Även om torkad ingefära inte kan ersätta den färska är den ett utmärkt komplement. Ja, mer än så. Nästan en egen krydda. Ett smart val när du vill ha hetta utan för mycket ingefärskaraktär. Vill du ha det bettet i långkok kan du använda torkad ingefära precis på slutet. Då är mängden hetta hög i förhållande till ingefärans andra karaktärsdrag.
Gingerolens olika reaktioner är reversibla, det vill säga de kan gå åt båda hållen. Så om du rör ut ingefärspulver i vatten och hettas upp kan shoagolen återvandlas till gingerol som i sin tur kan bilda zingeron.
Vid mycket långvarig tillagning eller förvaring bryts allt mer av både gingerol och shogaol ner och hettan mildras. Ja, det står redan oovan men tål att upprepas.
Den exakta balansen mellan gingerol, shogaol och zingeron avgörs av fukt, pH och tillagningstid. Mer om kemin hittar du här!
Är du strategisk har du alltså flera kryddor i en.
Kort sammanfattning: Rå ingefära är stark av gingerol, tillagad ingefära smakar mildare troligen eftersom gingerol omvandlas till aromatisk zingeron. Torkad ingefära har rejäl hetta från shogaol. Rätter med ingefära mildras med temperatur och tid.
Enkel sammanfattning: Livet är komplicerat. Ingefära är gott.
Ovanför överkursen: Funderingar om gingerol
Att ingefära mildras vid matlagning sägs alltså bero på att just att pepprig gingerol om vandlas till zingaren. Men samtidigt bildas nämligen en del shogaol vid upphettning. Shogaolen bildar tajtare till munreceptorerna än gingerolen och upplevs som ungefär dubbelt så stark. Hur mycket shogaol som bildas beror på temperatur, fuktighet, tillagningstidoch pH.
Det är lite svårt att begripa hur ingefäran mildras när man tittar på siffrorna för de nya halterna av, och proportionerna mellan gingerol och shogaol vid olika typer av upphettning. Rent teoretiskt borde de högre halterna av shogaol mer än väl kompensera förlusten av hetta när en del av gingerolen bildar zingeron.
Nere i kaninhålet finns informationen att upphettning stökar runt bindningarna i gingerol och shogaol. Alltså: 6-gingerol och 6-shogaol blir till isomerer (8-gingerol. 10-gingerol, 8-shogaol och 10-shogaol.
Så en sjövild tjejgissning är att formen kan spela in för hettan. Bindningen till receptorerna TRPV1 i munhålan är känslig.
Min man Johan som inte bara är snyggare utan också enormt mycket smartare än jag säger: “Det händer så enormt mycket komplicerad skit när man lagar mat att det är omöjligt att säga vad det beror på.”
Vetenskapen har talat!
Så vi lämnar ämnet förvirrade på en ny och högre nivå. Jag återkommer om en vecka eller tio år när jag laborerat lite i köket och konsulterat experter.
Välja och vraka variant
Nu när färsk ingefära blivit en stapelvara börjar utbudet i handeln äntligen att breddas.
Jag tänker nu gravt förlämpa i stort sett alla ingefärsproducerande länder genom att slarvigt tala om olika sorter med hänvisning till nationer. Annars smälter min hjärna. (Lyckligtvis startas sällan världskrig av små tanter i förorten.)
Jag avser alltså de sorter från landet i fråga som är vanligast i svenska butiker.
Den vanliga ljusa kralliga kinesiska sorten har en nästan lite krämig ton.
Jag föredrar den “vanliga” kinesiska ingefäran4 till de flesta asiatiska rätter, mejeritäta rätter och desserter. Och i de sammanhang ingefärssmaken är bärande i kompositionen. Det är tack vare komplexiteten och mångsidighet som du kan komma så imponerande långt med den enkla kombon soja och ingefära. Den kinesiska sorten har fördelen att vara lättskalad och bamsigheten gör den enkel att strimla fint.
På vintern ersätts ofta den kinesiska ingefäran i svenska butiker av australiensisk med lite tunnare och klarare karaktär. Den har dessutom en ovanligt tydlig citruston eftersom den i regel innehåller mer av ämnet citral, Tyvärr innhåller den australiensiska ingefäran ofta lägre halter av de härligt varmt kryddiga seskviterpenerna. (Ett ord du inte bör försöka uttala efter mer än ett glas vin innanför västen.)
Väljer du ekologisk ingefära får du ibland småknollriga småfnasiga varianter från andra länder, de afrikanska sorterna är i ofta blommigare och med pepprig kryddighet men har mindre citrustoner och tunnare kropp. De är särskilt trevliga att riva ner i mustiga grytor och i rustika sammanhang där den inte behöver skalas. Med sötpotatis skapas en helt egen magi.
Ingefärans arom har dessutom olika karaktär beroende på växtplats, odlingssätt och kanske allra mest ålder. Ung ingefära är betydligt tamare i smaken, precis som med många örter utvecklas fyllighet och komplexitet allt eftersom.
Om du handlar i asiatiska affärer ska du passa på att köpa den späda bebisingefäran när den är i säsong under sen vår och sommar. Den har ett tunt sidenskimrande skal, spröd konsistens, intagande mild och saknar i ännu högre grad den fullgångna ingefärans rika spektrum. Jag tycker mycket om att använda den rå, finstrimlad i generösa mängder till exempelvis sallader. Kanske smörsteker du den snabbt och strör över sparris eller svartrot och hollandäs på brynt smör smaksatt med miso.
Med mina mått mätt är ingefärsutbudet fortfarande rätt påvert. En av de sorgesammaste sakerna med att ha skurit ner radikalt på flygandet är att jag kanske aldrig mer får äta torch ginger, det vill säga Etlingera elatior, ett namn flådigt nog att passa en alvkung i Sagan om ringen. Det rör sig om en ögonbedövande knallröd köttig blomma som används till sallader och chilipastor i sydöstra Asien. Hur fackelingefäran smakar? Tja, den är lite ingefärspepprig och rätt seg, men det är omtumlande att äta något så vackert. Om man är vad man äter, borde man i rimlighetens namn bli överjordiskt snygg av fackelingefära.
Dags att laga!
Det viktigaste att tänka på? Använd spänstig ingefära. Med åldern blir ingefäran mindre aromatisk och allt mer bitter. I en papperspåse i svalen håller den sig lyckligtvis många veckor.
I vårt kök finns alltid en rejäl klump av den underbara stamknölen. Eftersom den går åt snabbt får den oftast ligga framme i en skål med vitlök som har en lika hisnande snabb åtgång.
Ett stort problem med ingefära borde vara att aromprofil och hetta skiljer sig mycket åt att ange mängder i recept borde därför vara svårt.
Borde. Borde.
I teorin.
Jag löser det i praktiken genom att alltid använda “för mycket”. Jag har aldrig hört någon klaga på att en rätt smakar för mycket ingefära. Möjligen om den används rå. Min upplevelse är att ingefära snällt släpper genom andra aromer. Om du inte håller med kan du ju halvera mängden ingefära i alla mina recept.
För snabba vardagsgrytor och -soppor grovriver jag ofta ingefäran, ett bra tips för dig som tycker att det är meckigt att strimla och hacka. Ingefäran blir liter segare och mer fibrös då eftersom de träiga fibrerna inte skärs av lika effektivt. Den grovrivna ingefäran får fräsa med lök och annan grytbas de sista minuterna.
Finriven blir ingefäran mer intensiv i smaken.
I vissa rätter är det trevligast att strimla ingefäran tunt för att få små smakbooster då och då. Att toppa sallader med frasiga ingefärsnålar tillför sofistikation.
Skala eller inte? Ja det beror mycket på estetiska ställningstaganden: skalad ingefära är snyggare i sallader och bleka rätter. I en curry spelar det väldigt liten roll. Då räcker det med att tvätta den noga om skalet inte är torrt och trist. Och skär alltid bort torra och skrumpna bitar.
Faktum är att en nylig forskningsrapport stöder oss latmaskar. Oskalad ingefära innehåller mer aromämnen, antioxidanter och antibakteriella komponenenter. Ganska rimligt eftersom skalet är ingefärans försvar mot en tuff omvärld. En tränad smakpanel ansåg dessutom att oskalad ingefära smakade mer citrus-aktigt och “fresh”, vilket här nog är lämpligt att översätta med mer fräschör.
Marinera? Marinera!
Som en extra bonus och potentiell riskfaktor innehåller ingefära zingibain, en så kallad proteas. Proteaser är enzymer bryter ner proteiner i mindre snuttar. Att marinera kött eller fisk med ingeföra kan ha en förödande effekt eftersom det långsamt förvandlas till mos. Och dessutom kan en obehaglig bismak uppstå. En rejäl dos ingefära kan göra kaos med köttets yta på bara någon timme.
Lyckligtvis mildras effekten av kyla och syra, från t ex fruktjuice, vin eller soja. (Nackdelen är att för mycket syra gör köttet hårt.)
En snabbare marinering på en eller ett par timmar med ingefära och soja är inga problem, tvärtom en fantastisk marinad till gris eftersom umamin förhöjer smaken och den lätta sältan ger en minirimning som gör att köttet upplevs som saftigare. Om köttet ska marinera över natten kan det vara smart att hetta upp ingefärsmarinaden så att proteaset denaureras.
Odla egen ingefära!
Jag har försökt odla ingefära tidigare, men trots min enorma kärlek till kryddan så glömdes den bort och skrumpnade helt. Dags för ett ett nytt tappert försök! Att bli självförsörjande känns som något av en dröm.
Jag tänkte följa tipsen i Allt om mat, den utmärkta tidningen där jag regelbundet skriver krönikor. Eftersom du inte kan få nog av mig är det väl läge att prenumerera? Just nu får du två snofsiga glas i premie.
Bunkra burkar!
Syltad ingefära
Tyvärr smakar de vanligaste sorterna ofta unket eller rent av mögel i min mun. Vet inte om det berör på faktiskt förekomst av mögel, någon kemisk reaktion eller felkoppling i min hjärna. Bidra gärna med egen kunskap!
Kanderad ingefära
Jag föredrar att köpa den torra kanderade ingefäran i bitar som kan användas ungefär som den syltade. Pierias livs i Hötorshallen (Stockholm) har ett bra och fräscht utbud. Ingefäran från Fiji är kolafyllig och trevligt varmkryddig med toner av apesinskal. Jag är väldigt förtjust i att dekorera intensiva fuktiga chokladkakor och -mousser med syltad ingefära eftersom de matchar varandra i intensitet. (Gud bevare oss från helvetespåfundet hallon och choklad!)
Gari
Ett sätt att säkra tillvaron inför snabba sug är förstås att ha gari hemma: försiktigt picklad tunt skivad ingefära. Ja, precis den som används till sushi för att rensa gommen mellan tuggorna. Men garin har ett brett användningsområde, den är till exempel ett piggt tillbehör åt fläsklägg och rotmos.
Används riktigt ung ingefära blir garin naturligt rosig. Annars kan man ta hjälp av några shisoblad eller i värsta fall lite rödbetsjuice. Om man hittar en fin mild kålrot kan man pickla den med ungefär 1/4 ingefära till ett något mildare kondiment (recept nedan).
Ingefärans smakkamrater (några av de allra bästa)
ananas, chili, citrongräs, créme fraiche, fisk, fisksås, fläderblom, gris, honung, krusbär, kyckling, kålrot, lingon, miso, mjölk, morot, pumpa, päron, rabarber, räkor, smör (brynt), soja, sötpotatis, tempeh, tofu, zucchini,
PS. Ibland tjatar barnet om Nutella. Jag älskar idén med Nutella eftersom kombinationen av choklad och hasselnötter är oslagbar. Tyvärr är den för söt och smakar för mycket billig olja för min mun. Tre snäpp bättre är Kung Markattas hasselnötskräm som dessutom är ekologisk. Årstidernas är också trevlig även om den smakar distinkt av kokosfett. Allra godast är Vivanis choklad Nougat Praliné, en Nutella som fått fastare form och blivit fullvuxen. Det går även att göra egen nötkräm, så jag kanske återkommer med recept.
PPS. Enligt statistiken är det bara tio procent av er läsare som klickar på en länk i texterna. Givetvis tillhör just du de tio procenten. Men ni andra, är ni inte nyfikna? Det finns massor av roligt att läsa om ni klickar er vidare! Jag kommer ibland att feta de allra roligaste länkarna för att underlätta valet.
PPPS. Jag vill att många läser vad jag skriver. Dricksa gärna genom att tipsa dina vänner om den här artikeln och att prenumera. Tyvärr ogillar Facebooks algoritm länkar till substack och Twitter dödar länkarna helt. Så personliga rekommendationer funkar allra bäst. Det finaste du kan göra för TisselTassel är förstås att prenumera. Oavsett om du gratisprenumererar eller betalar så blir jag glad.
Det är knapra tider för många och den bisarra dollarkursen har drivit upp priset på prenumerationen. Vi löser det! Swisha en FÖR DIG lagom summa till mitt företagskonto-
SWISH: 123 05 77 478
Mat-Lisa
Skriv TISSELTASSEL OCH din mejladress som meddelande så blir du premiumprenumerant.Hör av dig om du inte får välkomstmeddelande inom tre dagar.
RECEPT
PUMPASOPPA MED AFRIKANSKA KRYDDOR OCH JORDNÖTSSMÖR
GUL ÄRTSOPPA MED BRYNT SMÖR OCH VARMA KRYDDOR
TVELAGAT FLÄSK MED FISKSÅS OCH INGEFÄRA
LEMONCURD MED INGEFÄRA
KALV- OCH KYCKLINGPATÉ MED INGEFÄRA OCH MUSKOTBLOMMA
INGEFÄRSPÄRON
ROSIG GARIPICKLAD KÅLROT MED SHISO
Frida Ronge populariserade den garipicklade kålroten i Sverige och
Bäst blir resultatet med ganska mild kålrot, annars tar kåligheten överhanden. Frida gillar en variant med det fantasifulla namnet Gul svensk.
I min version ingår kryddor och en gnutta honung som balanserar den lite fräna smaken. Receptet funkar fint även med exempelvis morötter, kålrabbi och istappsrättika. Men givetvis ger det en helt annan karaktär på ditt kondiment.
Det är viktigt att sjuda shisobladen ett par minuter innan sockret tillsätt för att örten ska släppa till färg och smak ordentligt. Om du använder torkad shiso tycker jag att lagen ska silas innan den slås över kålroten. Annars blir inläggningen fulprickig. Alternativet är att mortla bladen superfint med saltet innan.
Hållbarheten är begränsad eftersom lagen är så mild och de råa grönsakerna tappar dessutom charmen. Så räkna med en vecka i kyl får den stadiga kålroten, men bara några dagar för morot eller istappsrättika.
TIPS! Variera efter eget klokt huvud! Om du vill servera kålrotsgari till husmanskost väljer du äppelciservinäger och skippar shiso och timutpeppar. Istället kan en kryddnejlika få slinka ner i lagkoket. Ska du servera inläggningen till kyckling med gräddsås är en kvist rosmarin och bitar av lövtunna citronskivor trevligt som alternativ.
TIPS! Halvera mängden ingefära om du vill ha en användarvänlig inläggning att mumsa i större mängder.
1 redig burk
1 1/2 dl vatten
5 krossade korn timutpeppar eller annan grön sichuanpepparsläkting eller några strimlor mandarinskal
1 1/2 dl risvinäger eller äppelcidervinäger
1/2 tsk salt
4-6 stora blad röd shiso
1 dl strösocker
1-2 tsk honung (den ska bara anas)
300 g kålrot, gärna en liten
75 g skalad ingefära, lövtunt hyvlad eller nålstrimlad
Koka upp vatten shisoblad och kryddor. Sjud mycket sakta under lock 2 minuter. Bli inte förskräckt om det ser lite brunt ut. Vinägern får de purpurfärgade antocyaninerna i shisobladen att slå om till klarött.
Tillsätt vinäger, salt, socker och ingefära. Koka upp snabbt. Låt lagen svalna. Rör ner honung.
Skala kålroten och hyvla den lövtunt, gärna på mandolin eller matberedare. Lägg i en trevlig burk. Slå på den svala lagen, vänd runt ordentligt och marinera minst en timme tills kålroten mjuknat. Gärna över natten.
En del av shogaoler bildar sen paradoler, ett pepprigt aromatiskt ämne som ger huvudsaklig karaktär i Guineapeppar (Paradiskorn).
Olika typer av kapsaicinoider har dessutom olika karaktär och upplevs bränna i olika delar av munhålan. Vissa av dem upplevs dessutom som sura eller aromatiska.
Lustigt nog har shogaol visat sig ha minst lika intressanta medicinska effekter. Så det finns troligen ingen anledning att peta i sig stora mängder färsk ingefära i tro att den är mer hälsosam.
Däremot undviker jag i möjligaste mån kinesisk kritvit vitlök. Jag avser den sort som är vanligast i svenska affärer på vintern. Den är väldigt endimensionell i smaken. Den funkar visserligen bra i kinesisk matlagning. Men ska du göra ett vitlökssmör eller en rätt där vitlök har en av huvudrollernaär det verkligen värt att snoka upp bättre sorter.
+1 på ingefära! Väldigt bra (och gott) med några bitar i hett vatten med honung för att dämpa envis hosta. Håller också med om att det i vissa former smakar mögel, exempelvis ibland i apelsinjuicer med tillsatt ingefära!
Min pappa pudrade filmjölken med ingefära! Klart jag också gör det! Det fanns alltid en keramikburk syltad ingefära i skafferiet.