Årets julklapp och ögongodis PREMIUM: Allt om asafoetida, Lisas listigheter, supersoppa
Och varför inte gå på Harvard helt gratis? Från fåtöljen.
Årets julklapp utsedd!
Egentligen är ju TisselTassel inget annat än en lång önskelista med hyllningar av olika matprodukter. Och en premiumprenumeration är förstås bästa klappen. Men vi gör ett uppsamlingshit!
Efter hårda förhandlingar har redaktionen utsett en segrare.
Årets julklapp till matnörden i ditt liv 2023 är en flaska Red boat fish sauce. Varför nöja dig med mindre än att skapa en vändpunkt i någons liv? Du hittar den på nätet eller Amiralsgatans speceributik i Malmö.
Har alla i din omgivning redan försetts med fisksås? Olika typer av vinäger är förstås en skatt i skafferiet och det måste nog bli en djupdykning i vinäger här på TisselTassel snart.
Ta en omväg förbi pyntade tramsflaskor med medioker vinäger. En fin sherryvinäger, banyulsvinäger eller muscatvinäger. Skicka med en lista på användningsområden så att dyrgripen inte blir stående i skåpet.
Jag irriterar mig alltid på namnet champagnevinäger, det är ju inte bubblorna man är ute efter. Vinägern är tillverkad av druvor från Champagne och lagras på ekfat ett år vilket ger mild rund smak. En rätt trevlig vinäger förvisso, men jag inbillar mig att man betalar typ 37% bara för namnet. Kanske beror min avoghet på att jag tycker att champagne är löjligt hajpat.
Mitt stalltips är att skippa köp av alla smaksatta vinägrar eftersom de är dyra, svåranvända och dessutom sjangserar färg och arom rätt snabbt. I synnerhet omotiverat dyr hallonvinäger är ett rätt överflödigt köp. Herregud, måste du ha hallontouche finns pålitligare assistans från frysens bär eller några droppar hallonsprit. Eller gör hallonvinäger själv för en bråkdel av butikspriset. Små flaskor med hemkryddad vinäger är nämligen omtänksamma julklappar för liten peng.
En burk hemgjort smör är en omtänksam julklapp så att din vän inte faller ur under de strapatsrika vintermånaderna. Kärnmjölken snor du åt dig själv.
En fin flaska vin är ett säkert kort. Jag ger mig själv en pava Birichino.
För det lilla eller tonåringshärjade hushållet är en Airfryer ett fynd. En salladsslunga är en mer blygsam men användbar gåva.
Ett kit kryddor från The Pepper Quest är numera min standardpresent till mina käraste. Recept med deras unika kryddor förekommer flitigt på TisselTassel.
Klappar i repris
Förra årets julklappstips gäller förstås fortfarande.
Hur många klappar krävs för att det ska räknas som en applåd?
En matig prenumeration är en present som får mottagaren att regelbundet begrunda din godhet och vishet. En investering alltså. Precis som förra året rekommenderar jag nördmagasinet Gastronaut. Allt om mat, där jag skriver krönikor regelbundeet är en trotjänare. Och naturligtvis kan du ge bort en premiumprenumeration på TisselTassel. Erbjudandet gäller fortfarande: ge bort en premiumprenumeration i gåva, kontakta mig med din mejladress (svara på det här mejlet t ex) så får du en gratis till dig själv. Du kan också prenumerera själv och skicka adress till den lyckliga så lägger jag till hens adress på julafton.
Gratiskurs på Harvard eller YouTube?
Du behöver också en klapp! Vad sägs om fantastiska gratiskurser i högre gastronomi med naturvetenskaliga inslag? kanske blir du en ny Elizabeth Zott.
Nåja, mycket är kostnadsfritt i alla fall. För en rätt rimlig summa kan du få tillgång till hela kursen, tentor och ett certifikat. Är du rik? Kanske är detta den optimala superexklusiva julklapp till matnörden i ditt liv?
Det finns en hel del online-kurser för dig som vill förkovra dig i olika ämnen. Jag köpte för några år sedan ett års tillgång till Masterclass till vrakpris efter lite för många glas vin. En tjänst som slår mynt av vår tro att vi kan bli experter på en kvart. Vad man får? Väldigt välproducerade och pedagogiska korta avsnitt av karismatiska experter som Alice Waters, Yotam Ottolenghi, Margaret Atwood och Neil Gaiman . Om det var värt priset? Nja. Men eftersom jag ville ha valuta för pengarna tryckte jag i mig en massa miniföreläsningar och lärde mig en hel del nytt. Underskatta aldrig snålhet som drivkraft!
Ärligt talat finns det mesta att hitta reklamfinansierat i poddar eller på YouTube.
Oavsett om du gillar Jamie Olivers avslappnade matlagning eller kockiga ChefSteps. Jag är generellt rätt ointresserad av matprogram eftersom informationstätheten är så låg att rastlösheten sätter in. Mest har jag lärt mig genom sanslöst inspirerande Masterchef Australia, den enda matlagningstävling jag följt. Genomsympatiskt, pedagogiskt och fantastiska råvaror. Och maten som lagas ligger skyhögt över nivån på Sveriges mästerkock, där det bara är Mischa Billing som håller internationell bnivå. Gamla säsonger av Masterchef Australia finns exempelvis på AppleTV.
Krut i rutan
Jag har tillbringat två månader av mild långcovid med att lyssna på orimliga mängder ljudböcker och när ögonen orkat har jag sett en hel del drama. Flera i min närhet har frågat om jag inte älskar serierna Julia (HBO) och Lektioner i kemi (AppleTV). Det borde jag kanske göra. Men det går bara inte.
Serierna handlar om två väldigt olika kvinnor. En robotstel och en översvallande knasig. Båda extremt hyvens. Och båda gör de mot alla odds succé som tevematlagare i en svartvit tid.
Den ena på riktigt, den andra bara i litteraturen.
Julia Child fanns på riktigt. Det kan jag själv skriva under på eftersom jag suttit mittemot henne på en middag för typ tjugo år sedan.
Det var på den tiden jag jobbade mycket för Gourmet. Stolt som en tupp sträckte jag fram den glansiga tidningen som då låg i global framkant vad gällde texter, form och foto. Ikonen Julia bläddrade i fem sekunder. Lade i från sig tidningen med en uttråkad suck och sa med sin karaktäristiska – på en gång nasala och dånande – stämma:
”It´s very modern.”
Jag har sällan känt mig så irrelevant.
Julia var aldrig modern. Hon var och förblir en klassiker. Så dyrkad att det går guidade turer till hennes kök i Cambridge. Specialbygt eftersom hon var en och nittio lång.
Nåväl. Serien Julia fungerade riktigt bra i första säsongen..
Behållningen var främst samspelet mellan Sara Lancashire och David Hyde Pierce som det äkta paret Julia och Paul. man måste applådera porträtteringen av två äldre icke bildsköna människor som har ett innerligt fysiskt samliv. Antyds det. I serien är det en under-täcket-sexualitet utan vare sig okontrollerad brunst eller klimakterietorra slemhinnor. Skälmsk.
Men vafan första säsongen var riktigt sevärd även om det var lite tamt. Retro på ett genuint sätt.
Andra säsongen smakar hittills som håglöst mikrade rester av gårdagens läckra middag. Spretigt och överlastat med krystade utvikningar som försöker kompensera för att huvudhandlingen står och stampar. Alla minoriteter är tillrättalagt och endimensionellt goda. Kulturpersonligheter prickas pliktskyldigt av som rara fåglar för att ge ett intryck av djup. Inte ens Lancashire och Hyde Pierce hålla mig kvar framför rutan.
Nu till Lektioner i kemi. Elizabeth Zott, en genialisk men diskrimninerad kvinnlig kemist, drabbas av en tragedi och blir mot sin vilja matkändis i rutan.
Jag slök drygt halva av den skickligt skrivna och smarta romanen med enorm förtjusning, sen stod den mig plötsligt upp i halsen. Problemet med dramaserien är det samma. Det blir för mycket.
Ungefär som min barndoms hjältinna Kulla-Gulla är hon enerverande perfekt. Barbiebländande vacker, briljant och hyvens. Trötthet och krämpor är tillfälliga och bekämpas med universalmedicinen viljestyrka. Kanske beskrivs problemet bäst med det engelska ordet precious, det kan kanske översättas med syntes av orden sökt, självmedvetet och skälmskt. Tillrättalagt. Manuset försöker så frenetiskt att vara djupt berörande, finurligt originellt och lite lagom tokroligt. Men eftersom urverket förnims så tydligt under den högpolerade ytan dras jag inte in. Precis som mat och annan konst behövs mer skitighet än så för att jag ska beröras. Detta sagt är serien skickligt gjord, den glansiga 50-talsestetiken (Ok, tidigt 60-tal ska det föreställa) ljuvlig och Brie Larsson i huvudrollen är hur bra som helst. Små skiftningar i hennes mimik räcker så långt.
PS. I jul ska jag titta på The Bear första säsongen var verkligen bra. Ja, skitigheten fanns där.
PPS. Med hundens intågande i mitt liv har jag blivit konsument av ljudböcker. Storkonsument under covid eftersom ögonen svidit. Jag har mest lyssnat på rätt kassa ljudböcker eftersom den mer eller mindre konstanta huvudvärken medfört bristande koncentration och förståelse av komplexa skeenden. Men nu ska jag lyssna ikapp på mina kompisars och bekantas böcker så att jag slipper skämmas. Först ut är Johanna Frids Haralds mamma. Johanna har ett dansande språk och skoningslös svart humor som jag finner oemotståndlig. Om huvudvärken kommer tillbaka blir det deckare igen. Då ska jag ta mig an Bortförda av E.P Uggla som lär vara fenomenalt spännande och lättlyssnad. Sen ska jag tugga i mig Tove Ditlevsens Köpenhamnstrilogi, som jag borde läst för länge sen.
PPPS. Spaning på stan: malabarspenat även känd som basella blir allt vanligare. Du kan till exempel mumsa den på Bitza, ett av de många ställen i Stockholm som jag ska gå på “snart”. Lövtunna originella pizzor och skojiga grönsakstillbehör med rimliga priser.
PREMIUM! Premiumdelen innehåller en lång och ovanligt inspirerad text om den äckliga kryddan du inte bör leva utan. Samt en lista på mina favoritråvaror just nu. Samt ett recept med asafoetida.
Asafoetida: Djävulsbajset som förgyller ditt liv
I den långa serien Ingredienser som är äckliga men får maten att smaka godare är vi nu framme vid den märkliga kryddan asafoetida. Att den kallas stinkflockel eller dyvelsträck, det vill säga djävulsbajs, är knappast förvånande. Det svavelosande, vitlökiga pulvret är långt från aptitretande. Precis som det indiska svavelrika svarta saltet har det en karaktär som påminner om överkokt ägg. Ibland drar det rent av lite åt tändsticksplån.
Vägen genom helvetets portar snirklar sig genom det sydindiska köket. För det är svårt att laga ljuvliga rätter från Kerala utan hing, vilket är asafoetidans alias där.
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to TisselTassel to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.