Bråkstaken Birichino levererar
För ett par år sedan skrev jag om det vin som kom att bli snudd på en familjemedlem: Birichino Malvasia Bianco. Ett vin som både var fnoskigt blommigt och fick käften att strama med sin stränga torrhet. Döm om min lycka när jag kunde lägga vantarna på en ny variant från producenter. En pet nat på malvasia. Det var en present från urtrevliga importören Handpicked Wines som jag föreläste för. (Det går att anlita mig som föreläsare, jag är rolig.)
Malvasia ger ofta viner jag tänker mig att alver läppjar på. Det behövs mothugg för att inte fjantigheten ska överväldiga. I det här fall fallet har alven varit ute på dåligheter en sommarnatt, sovit på en parkbänk, vaknat i stulna Manolo Blahnik. Sen kisar hen mot solen, svär över näktergalens skärande sång. Häller upp ett litet brusande glas av brygden med smak av natten som gått, ylangylang, svartmogna smultron, nektariner, och solglitter. Rapar lite och ler ljuvt.
Med andra ord, just den kombinationen romantik och skitighet som jag älskar hos ett vin. Och för all del parfymer också. Det här vinet vet man för övrigt knappt om man vill dricka eller dutta bakom öronen.
Vinet passar bäst i små mängder, en liten aperitif på stående fot. Eventuellt är det här det enda vinet där två glas inte gör en dubbelt så glad som ett. Vad man serverar till? Getfärskost eller annan mycket mild getost krispigt kex med skållad mandel, en grutta syltad ingefära och lite moget päron. Rå lax marinerad med typ grön chili, citron, fisksås/miso och honung? Kanske passar det till sushi? Jag har ärligt talat inte tänkt färdigt. Kanske uppstår ett recept nästa gång jag dricker av dem.
Tyvärr måste man privatimportera vinet genom Systembolaget eller dricka det på krogen. Ibland kan det dyka upp i det tillfälliga sortimentet. Köp hem en låda och sup ner några alver.
Glöggrejset 2023 inlett!
“Brännvin ska drickas på morgonen när man är nykter, inte på kvällen när man är full!” Ett visdomsord från min pappas släkt som mycket väl kan appliceras på glöggsäsongen. Glögg smakar allra bäst i oktober när mörkret inger vankelmod och en föraning om vinter nyper i näsan. Inte i december då julkryddorna står en upp i halsen.
Jag föredrar alkoholfri glögg, de med alkohol känns för starka och stickiga. En liten kopp på eftermiddagen eller efter middagen ger den där känslan av att “unna sig” fast det varken är dyrt, särskilt kaloririkt eller berusande. Jag gillar färdigköpta sorter eftersom det är så befriande att smaka något man inte kryddat själv. Fådd glögg smakar förstås allra bäst och jag fick ett varuprov på Saturnus vita glögg med granskott och lingon.
Det här är definitivt en glögg som kommer att gå varm i mitt kök! Syran är hög, sötman diskret, där finns en liten insmugen kärvhet och granskottens pigga friskhet balanserar den mjuka kryddsötman där kardemumman sticker ut. En av de bästa köpeglöggar jag testat. Och du slipper gå på Bolaget.
Det har testats fler glöggsorter, minsann! Varuprover det också. Den vita glöggen Loimu från finska Lignell & Piispanen (15%) smaksätts med slånbär, vilket lät riktigt upphetsande. Tyvärr är totalsmaken är för platt och kryddaromerna för onyanserade och håglösa. En snäll och harmlös glögg, men det enda riktigt imponerande är den supersnygga flaskan den tappats på.
Loimu rödvinsglögg med svarta vinbär och plommon var mer lyckad. En liten chokladton medverkar till fyllighet och kryddnejlikan står för fina toppnoter.
Blossas deltagare i glöggkampen 2003 är en vit glögg med blommig humle och hallon. Jag har inte smakat men är milt skeptisk. Hallonsmak är svårt i färdiga produkter. Och i mitt huvud samsas den inte humle med hallon, trots allitterationen.
Flugigt feromon fördärvar
Inte nog med att översvämningsmyggorna varit ovanligt elaka i sommar. Visst har kökets plågoandar av släktet Drosophila (fruktflugor) varit ovanligt påflugna också? Vårt kök attackeras fortfarande.
Det allra värsta är att en enda usling i ett vinglas kan förstöra smaken helt. Men bara honorna och det är bara vissa personer som reagerar på det. Orsaken är sexhormonet som honorna utsöndrar för att locka till sig pilska hanar.
Vet inte hur det är med dig, men eftersom jag inte är en kåt bananflugehane märker jag ingen smakskillnad alls. Så när en blomfluga landat i din nyöppnade svindyra vipava behöver du inte slänga den utan kan lämna den utanför min dörr. Diskret, eftersom du förstås inte vill avslöja din sanna natur.
Tips mot matmyggorna?
Fällor i form av vattenglas med vinäger eller vin (gärna surt) utspätt med lite vatten och en droppe diskmedel. Drosophilor dras nämligen till lukten av jäsande frukt, för det är själva jästen de äter. Eftersom de är galna i citrus kan du spetsa fällan med lite citrusskal.
Slå kokande vatten i vaskarna före läggning. Och gå ut med alla sopor!
Håll koll på fruktskålar! Vilket jag är ökänt dålig på.
PS. Jag har inte råd att bjuda på många flaskor dyrt vin. Vår strategi är numera att blända gäster med något riktigt dyrt innan middagen och sedan fgå ner i prisklass. De som vill sitt kvar och kuckelura efter midnatt får nöja sig med billigare vin. Kanske en flarra argentinsk Shiraz/cabernet suvignon från Chill Out. Ekologiskt och fairtrade sitter extra fint när den sena timmen lätt får känslorna att svalla. Och ett brakfynd för 89 kronor.
Riktigt snällt och generöst är boxen Chill Out Zinfandel med drag av mjuka kryddor, vanilj, choklad och karamelliserade plommon. Men där finns en liten försynt strävhet som gör att det inte känns fjäskigt. Väldigt gott till olika varianter av black pepper beef. Fyndpris här också: 149 kronor för motsvarande två flarror.
Transparens: Drack det på presslunch. Men det bjöds på oätliga överstekta kalla hamburgare, så jag kan knappast betraktas som mutad.
Det här var banne mig en av de bästa vinrecensioner jag läst! Skrattar fortfarande och tänker spara på den. Möjligen beställer jag vinet också.