Off topic: Varför är det så svårt att tacka nej?

Frågor som är påståenden, kostnaden för att säga nej, ghosting, och en orsak till att många hatar telefonförsäljare

Ibland skriver jag om helt andra saker om mat för att få dem ur huvudet. Misströsta inte, det kommer ett till TisselTassel om mat senare i veckan! Vill du läsa mer off topic? Läs min essä om afantasi – oförmågan att visualisera.

När Kajsa vill smaka på min ost är det väldigt svårt att säga nej. Vi skämmer ofta bort av rädsla att inte bli älskade.

För några veckor sen skrev min vän Gunilla Kinn på Facebooks att hon var trött på att hennes man, Edward Blom, så ofta tillfrågades om gratisjobb. I synnerhet när man blev tvungen att fråga om ersättning eftersom det inte nämns i förfrågan.
Givetvis bemöttes hon av några kommentarer i stil med:
“Det är bara att tacka nej, man måste ju få fråga.”
Den kommentaren möts man ofta av, när man säger att man inte har tid att föreläsa gratis eller medverka på en teveinspelning utan ersättning. Eller äta lunch med en PR-person. Eller för all del: gå på en romantisk dejt. (Orsakerna till att det inte är självklart att alla vill, kan eller ens bör medverka i t ex teve- och radioprogram utan ersättning lägger jag i en fotnot, eftersom den frågan inte är huvudspåret.)¹
Nu till kärnfrågorna: är det alltid okej att fråga? Och varför kan människor bli så arga, ledsna eller irriterade av en enkel fråga?
Skälet till att jag skriver detta är dels att jag så ofta argumenterar för att det är viktigt att be om hjälp. Att det kan stärka en relation och att människor vill känna sig behövda. Så det känns rimligt att förklara det lite närmare.
“Man måste få fråga” har en smak av truism, något självklart och banalt. En enkel fråga kan väl aldrig skada?
Det lustiga är att det finns en betydande överlappning mellan gruppen som anser att “man måste få fråga” och den som hatar telefonförsäljare – som ju också bara ställer en fråga.²

Vad säger en fråga?

Frågor är inte neutrala. Vem du väljer att ställa en fråga till och hur den ställs har betydelse. Och det är skillnad på olika typer av frågor.
Frågor kan vara rena provokationer eller lätt färgade av antydningar. En del är närmast påståenden. Inte så att de är retoriska frågor, du vet frågor som inte är avsedda att besvaras utan används för att göra en poäng eller som stilistiskt grepp. Utan för att de säger så mycket om relationen mellan frågaren och den frågade.

Att bli tillfrågad att städa toaletten på kontoret när man är anställd som projektkoordinator kan upplevas som en kränkning. När en halvbekant ber dig om ett större personligt lån blir du troligen illa berörd och undviker den personen. Om en storvuxen okänd man på en mörk gata frågar om du verkligen behöver din telefon, då gissar jag att du blir rädd. Trots att han bara frågade.
Få skulle använda argumentet att man “alltid kan fråga” i de situationerna. Nej, det är inte olagligt att fråga, men frågor har konsekvenser för relationer.
Situationen och tonen avgör hur en fråga uppfattas. Är det ens en fråga? Killen som vrålar “Vill du knulla? till en okänd tjej på krogen, skulle bli väldigt förvånad om hon svarade ja. Det han gör är att markera att hon är ett hål. Och huvudsyftet är inte att få knulla utan att få henne att känna sig osäker. Och växa lite på hennes bekostnad.
Ja, allt det där kanske är självklart och exemplen är medvetet överdrivna.
Jag vill bara skrota idén att det alltid är okej att för vem som helst att fråga vad som helst, hur som helst och var som helst och att man bör få göra det utan konsekvenserutan konsekvenser.

Att bli tillfrågad att gratis ställa upp som innehåll i exempelvis en TV-produktion där alla andra inblandade får betalt?³ Receptionisten, producenten, kamerateamet, manusförfattarna … En sådan förfrågan kan lätt få den tillfrågade att känna att den kompetens hen bidrar med anses vara värdelös eller en hobby – eller att hen är så desperat att synas att hen borde se det som en förmån.

Det här innebär absolut inte inte att jag (eller andra) alltid tackar nej till att göra saker gratis eller blir förolämpade per automatik.⁴ Tvärtom, det kan vara supertrevligt. Det innebär att det är viktigt hur frågan ställs och att sammanhanget spelar stor roll.

Härliga jasägare, trista nejsägare

Varför reagerar många så starkt när de blir ombedda att ställa upp på saker? Vad är mekanismerna bakom stressen?

Svaret är enkelt men obegripligt för vissa: för att det är fruktansvärt svårt att säga nej. Skillnaderna är väldigt stora mellan individer, olika grupper och kulturer. Det finns otaliga tipsguider på nätet hur man nekar till något i Japan. Det är ett intrikat spel eftersom själva ordet nej ses som oartigt i många sammanhang. Men även för notoriskt rättframma svenskar kan det ta enormt mycket mental energi att svara nej. Även på vänliga och rimliga förfrågningar. Ja, de kan till och med vara värre.

Varför är det så svårt? Människor är flockdjur. Vi vill höra till och accepteras. Att stötas ut ur flocken är det grymmaste av alla straff. Värre än en snabb avrättning.
Vi vill tillmötesgå. Samarbeta.
I synnerhet när vi möts ansikte mot ansikte är det svårt att neka till en förfrågan. Och till överordnade är det ytterligare en ansträngning, vi lyder hellre. Det är en delförklaring till att många “tar på sig” för mycket arbete. Och när de mår dåligt av överbelastning får de veta att det är deras eget ansvar.
Det anses fint att vara en jasägare. Någon som tillåter, bejakar, drar sitt strå till stacken. Som tar vara på tillfällen.

“Jamen, det är ju klart att det är lite jobbigt att tacka nej, men det är bara att göra!”, kanske du tänker nu. För du tillhör kanske dem som inte tycker att det är så dramatiskt. Men då tillhör du troligen en minoritet och behöver nog inse att dina känslor knappast kan utgöra ett facit. Det är lika ovetenskapligt och oempatiskt som att säga att överviktiga “bara behöver äta mindre och springa mer”.

En sak till: Vi som lider svårt av att säga nej kan ha väldigt olika personligheter för övrigt. Edward Blom är till exempel världens snällaste. Jag är mer av en ragata och kan bli elak när att jag kommer i affekt. De som har lätt att säga nej kan vara allt från psykopater till personer med extremt låg självkänsla eller social fobi.

Dyker man ner i forskningen visas det gång på gång hur chockerande många som inte klarar av att säga nej ens när de vill.

Det som slog mig under läsningen var att syftet med studierna faktiskt ofta varit att hitta strategier för att få folk att känna sig mindre sig pressade att säga ja. Friare att neka. Det gäller i synnerhet i relationen mellan människor och myndigheter. och andra överheter Exempelvis vid polisens genomsökningar av bilar. Ett motvilligt samtycke är bara ett juridiskt samtycke. Det undergräver tillit och genuin demokrati.
Något att tänka på även i sociala situationer: vad är de långsiktiga konsekvenserna av ett frammanipulerat samtycke?

Den starka driften att säga ja

En del studier visar att en överdriven oro för sociala konsekvenser får människor att tacka ja på en inbjudan till aktiviteter de egentligen inte vill delta i.
De verkliga sociala konsekvenserna är dock mycket mindre än de inbjudna tror. Samma mönster upprepar sig i andra situationer: Människor överskattar konsekvent de negativa effekterna av ett nej. Även i långvariga parförhållanden överskattades de sårade känslorna hos partnern som fått nej när hen bjudit in till ett biobesök eller en krogkväll. Hur länge relationen varat spelade ingen roll.

Det finns intressant forskning på hur svårt människor har att säga nej, i synnerhet till personer med högre status. Vi behöver inte gå så långt som till extremfall: Milgrams berömda experimentserie där försökspersoner uppmuntrades att elchocka skådespelare i vad som uppgavs vara ett experiment om hur smärta påverkade inlärning. Många av försökspersonerna, som trodde de hade slumpats till sin “lärarroll”, slutade inte ens ge elchocker när skådespelarna “svimmat”. Även om senare granskning funnit en hel del svagheter och överdrifter i studierna⁵ visade de hur svårt det är att säga nej till auktoriteter.

Annan mer vardaglig forskning ger intressantare inblickar i situationer du kan relatera mer till. Jag vill poängtera att en del av experimenten varit små och de undersökta grupperna relativt homogena. Men studierna har publicerats i välrenommerade tidskrifter. Och de visar genomgående att människor underskattar andras benägenhet att säga ja till olika förfrågningar.
Ett annat experiment gjordes på ett universitet av Vanessa Bohns, psykolog och professor i organisatoriskt beteende vid Cornell University. Deltagare bad förbipasserande på campus om en tjänst. Deltagaren förklarade att hen ville pranka en kompis. För att hysset skulle funka behövdes hjälp med en sak. Att skriva ordet pickle i en biblioteksbok. Alltså: klottra. För att den som skulle prankas inte skulle känna igen handstilen behövdes en främlings hjälp.
En förbluffande andel av de tillfrågade, två tredjedelar, ställde upp och klottrade. Även de som uttryckte moraliska invändningar mot att förstöra biblioteksböcker. De ville inte. Men gjorde det ändå. Den sociala kostnaden och mentala ansträngningen att avböja var dock helt enkelt för stor.

De rätta orden

Ett annat experiment: Den överväldigande majoriteten av försökspersoner lämnade snällt ifrån sig sin mobiltelefon och lösenord och lät en assistent kolla genom telefonen i ett angränsande rum. Även mot sin outtalade vilja. Försökspersonerna visste inte att frågan var själva experimentet, det förklarades nämligen som att telefonen behövde kontrolleras inför det riktiga experimentet.
Egentligen var syftet med experimentet ett annat: om det hade betydelse hur frågan formulerades. Att meddela att försökspersonerna hade rätt att säga nej utan att förlora arvodet påverkade inte signifikant. Inte att ge försökspersonerna ett färdigformulerat svarsalternativ heller.
Men de som fick ett färdigt svarsalternativ upplevde en signifikant skillnad i friheten att avböja.
En del forskning antyder just detta; ett av hindren för att säga nej är att hitta de rätta orden. Det är enklare att tacka ja.
Eller inte svara alls.
Ghosting, som du får läsa om på annat håll, förekommer på fler håll än i dejtingvärlden.⁶ Att låta bli att svara på frågor och inbjudningar är en sorts ghosting light.
Själv undvek jag under våren i det längsta att svara på inbjudan till en fin födelsedagsfest i en annan stad. Inte så att jag bestämde mig för att låta bli, bara så att jag sköt upp det och sköt upp det. Först efter påtryckningar från födelsedagsbarnet lyckades jag, som faktiskt jobbar med ord, efter en timmes försök formulera ett kort nej. Det blev inte ens särskilt bra, så jag var tvungen att formulera ytterligare ett.

Det finns naturligtvis bättre och sämre sätt att tacka nej. Några amerikanska forskningsstudier visade att orsaken “jag har inte tid” ansågs mindre värd än “jag har inte råd”. Och det berodde på att ekonomiska skäl inte på samma sätt uppfattades som en frivillig prioritering. Tid ansågs lättare att kontrollera än ekonomi.
Så om du använder skälet “jag har inte tid” kan det vara lämpligt att berätta varför och trycka på specifika faktorer utanför din kontroll. Exempelvis en pressande deadline på jobbet.

Det här med svårigheten att formulera sig och rädslan för att bli avvisad – eller tränga sig på –får konsekvenser på många områden. Till exempel att återknyta kontakten med gamla vänner man saknar. Hur tar man steget?
Nyligen publicerade studier visade att det var lika svårt att kontakta gamla vänner som att kontakta totalt främmande personer. Fast man ville.
Att övertyga försökspersonerna att kontakta gamla vänner gav förvånansvärt lite effekt. Varken att säga “tänk så glad du skulle bli” eller att hänvisa till forskning att initiativ till kontakt uppskattades.
Den mest framgångsrika metoden var något så banalt som att träna innan. Det vill säga försökspersonerna fick först skriva några meddelanden till vänner de hade en relation till. Och sedan skriva ett mycket kort trevligt meddelande till en förlorad vän. Metoden gick alltså ut på att så att säga bli varm i kläderna och avdramatisera ordvalet. För kanske är det inte så viktigt att använda exakt rätt ord som vi vill tro.
Jag tänker att metoden kan användas för många jobbiga meddelanden och samtal. Och i vissa fall gör vi ju redan så omedvetet: messar eller pratar med vänner och kollegor innan vi tar i tu med kommunikationen som vi känner större motstånd inför.

De där telefonförsäljarna …

Nu över till telefonförsäljare. Jag hade en amerikansk bekant som hade det här meddelandet på sin telefonsvarare:
”Hej, det är Jeff. Tala in ett meddelande. Om du är en försäljare: lämna ditt hemnummer och ange tiden när du äter middag, så ringer jag dig då.”

Jättekul. Tyckte alla, jag med. Då. För det var typ skottpengar på telefonförsäljare. Nu tänker jag annorlunda.

Det är jättejobbigt att bli störd. Jag som behöver block av ostörd skrivtid vet det bättre än de flesta. Och om man exempelvis har barn med en partner som har svårt att svara under arbetstid är det inte läge att stänga av telefonen. Men det handlar nog inte bara om att arbetet avbryts, det är djupare mekanismer som spelar in också. Som gör att folk blir så där oproportionerligt arga och hatiska.
Här kommer min hypotes: Det handlar kanske delvis om vad som inom psykologin kallas misattribution of arousal, det vill säga en lite skev tolkning av kroppens signaler. Paradexemplet är att personer som på första dejten åker bergochdalbana eller går på en skräckfilm upplever starkare attraktion till varandra eftersom adrenalin och andra signalsubstanser ger en fysisk reaktion som liknar den vid attraktion. Hjärnan feltolkar rädsla som förälskelse.
Vi djur är inte alltid bra på att tolka våra affekter. Och sen agerar v iblandi irrationellt, men reagera måste vi för att bli av med den överväldigande affekten. En vän till mig hade en hund som hade en väldigt intensiv emotionell relation till en luddig kudde. Hunden visste inte om han ville ta hand om kudden, äta kudden eller knulla kudden. Ofta försökte han alla tre för att bli lugn.

Ett underskattat skäl till att så många hatar telefonförsäljare är att de tvingar den uppringda att avvisa. Säga nej. Det tar inte bara fokus utan också enorma mängder mental energi. En sorts mikropanik triggas. En djupt inprogrammerad primitiv rädsla för att skapa konflikt och att såra.
Du reagerar fysiskt: lätt ökad hjärtfrekvens, dålig magkänsla etc. Nu börjar hjärnan söka en förklaring till symtomen – observera att att det här sker omedvetet eller halvmedvetet. Oro är ingen rimlig förklaring i den här fysiskt trygga situationen. Du kan inte vara rädd. Alltså måste du vara arg. Ja, så är det! Etiketten sätts. Och eftersom du inte gjort något fel måste det bero på att telefonförsäljaren är en komplett idiot. Oförskämd. Du kanske säger något otrevligt. Eftersom du har en mobil kan du inte ens göra av med adrenalin genom att slänga på luren så där härligt tillfredsställande som vi äldre kunde i vår ungdom.
Kanske inser du att du uppträtt ovärdigt och sen måste du rationalisera beteendet ytterligare genom att demonisera de onda telefonförsäljarna lite till. Vilket förstås också är ett reaktionsmönster vid andra typer av förfrågningar.
Det är möjligt att det inte i första hand är samtalet i sig som stör ditt fokus och din sinnesfrid. Det är att du måste battla med dina känslor. ⁷ Kanske ett bra tag efteråt. Eventuellt släpper du ut lite ånga på sociala medier och blir inblandad i ett praktgräl med beskäftiga personer (till exempel mig) som påpekar att telefonförsäljare också är människor.

Det är inte så att jag påstår att det finns en enda enkel förklaring till ilskan. Eller att det ovannämnda ens är det viktigaste. Och de individuella skillnaderna är givetvis stora.
Ett annat skäl till att någon “hatar telefonförsäljare” är förstås att manipulation och bedrägerier är vanliga. Ett samtal från en främling kan vara ett slags attack och människors svårighet att säga nej utnyttjas cyniskt. Bakom den mjukt vänliga rösten lurar ett potentiellt hot. Även om du är fysiskt trygg, även om du säger nej triggas oro för förlust. Någon vill ta i från dig vad du har. Människor går inte att lita på. Men också här är oron förmodligen den första känslan. Om du upplever ilska är det kanske snarare en reaktion på den oron.

Finns det lösningar?

Jag tänker att medvetenheten om varför samtal från försäljare kan vara så oproportionerligt dränerande hjälper dig att hantera dem bättre.
Ganska få som arbetar som telefonförsäljare har valt det jobbet. De gillar sällan själva att bli uppringda av telefonförsäljare. Men till exempel arbetslösa måste ta sådana här jobb för att inte fråntas ersättning.⁸ De löser det genom att gå in i en roll, spela någon annan. En glad och energisk persona. En del gillar ju faktiskt att sälja grejor per telefon, andra klarar av att koppla bort sig själva och är goda skådespelare, många ovilliga telefonförsäljare har en falsk klang i rösten. Oron lyser genom.

I en rätt vanlig versionen av det här mikrovardagsdramat är alltså båda parterna ovilliga deltagare. Den som ringer vill egentligen inte ringa upp, den som svarar vill inte bli uppringd. En fullkomligt absurd situation. Även om insatserna är väldigt låga handlar dramat trots allt om två ovanligt obehagliga mänskliga erfarenheter: att avvisa och bli avvisad.
Jag vet inte om det finns forskning på om människor som “hatar telefonförsäljare” har gemensamma drag. Har de traumatiska erfarenheter? Lägre tillit? Lider de ovanligt mycket av att säga nej? Är de mer lagspelare, mindre empatiska eller mer? Samma känslor och beteenden kan ha olika ursprung, precis som huvudvärk är ett symtom med vitt skilda bakomliggande orsaker.
Men för mig är det en tumregel är att vara försiktig med folk som tycker att det är okej att säga öppet att de “hatar telefonförsäljare” eller är otrevliga mot dem.
Om du tillhör dem kan du istället börja säga “jag hatar när telefonförsäljare ringer” eller i alla fall “jag hatar telefonförsäljning”. För det är inte personen du hatar utan situationen. Ofta handlar det ju om att två människor tvingas in i en avvisningssituation av en tredje osynlig part – den som betalar. Ni är brickor i ett spel, kanske kan du rikta ilskan åt ett annat håll? Den som ringer dig har alltså som jobb att sitta och bli avvisad hela dagarna. Du behöver bara avvisa då och då.

Det enda du kan göra är att ta dig ur situationen snabbt, vänligt och värdigt. Och inse att din obehagsreaktion är normal, istället för att mata din vrede genom att rationalisera den. Se den för vad den är: känslor. Och mitt mantra är: man ska inte bry sig så mycket om känslor – för det kommer nya hela tiden.

Studierna ovan antyder att det lättare att säga nej om man har ett färdigformulerat svar. Så att säga exakt samma sak varje gång kan hjälpa. Det kan vara så enkelt som ett vänligt. “Tack, jag vill inte ha något, trevlig fortsättning på dagen!”

Mina tips vid förfrågningar om gratisarbete och tjänster

Många “eventuellt” och “kanske” här, forskningen är verkligen inte överväldigande och de undersökta grupperna var homogena.

Om du vill be någon göra något gratis eller för låg ersättning:
Det absolut grundläggande är: om du av egenintresse eller på betald arbetstid frågar en person om att göra något gratis eller billigt krävs en del ödmjukhet.
Formulera dig jättekort! Förklara varför du vill ha just den här personen. (Läs på innan!) Berätta på en gång att det inte finns möjlighet till ersättning trots att personen är värd ersättning. Ta gärna reda på vad normal ersättning⁹ är så att du vet vad du faktiskt begär. Förklara varför du inte kan betala.
Erbjud gentjänster eller bonusar om det är möjligt.¹⁰ Skriv att det är okej och begripligt om den tillfrågade tackar nej – då ökar eventuellt chansen att personen tackar ja och är mer positiv till att delta. Och du framstår nog som trevligare. Men personen känner troligen inte minskad press.
Om du faktiskt bryr dig om hur människor mår och frågar många så kan du formulera svarsalternativ åt de tillfrågade som de kryssar i. Det tycks inte påverka utgången, men de tillfrågade känner sig eventuellt bättre till mods oavsett om de svarar ja eller nej.
Betänk att en enkel förfrågan kan förstöra en hel del arbetstid för en tillfrågad. Inte för att de är “överkänsliga” utan för att de är människor. Det kan också göra dem jätteglada, förstås. Det är också normalt.
Tjata inte!
Och när personen är på plats för att laga mat/föreläsa/jonglera. Förbered en seriös introduktion där det framgår varför just den här personen bjudits in och framhäv hens kompetens. Att säga “du kan väl presentera dig själv” är både nonchalant och att tvinga till start i uppförsbacke. Om personen bidrar med en text eller bild till en skrift eller donerar ett verk: skriv en rejäl presentation.

Om du tycker att det tar energi när någon ber dig göra något gratis eller för låg ersättning:
Definiera känslorna och trösta dig med att de är normala. Svara nej omedelbart så att du kan ta dig ur obehagskänslorna snabbare. Var trevlig, mata inte vreden! (Det har jag gjort för många gånger.)
Om du inte klarar att säga nej omedelbart eller är lockad att svara ja. Säg att du måste kolla en grej först och be att få återkomma med svar via mejl dagen efter eller om en kvart. Vanligen är det lättare att säga nej med mer distans.
Lägg inte energi på att formulera något unikt om du ofta blir tillfrågad. Se till att ha ett kort supertrevligt standardsvar som inte öppnar för fler frågor om till exempel andra datum eller om du kan tipsa om andra personer.
Om personen frågar på ett riktigt respektlöst vis eller tjatar: Se till att ha ett låååångt färdigformulerat standardsvar. Länka till den här texten eller klipp och klistra in stora delar. Varsågod. Så! Nu har du förstört lite arbetstid för den personen också!

PS. Förra veckan lyssnade jag på ett intressant avsnitt av den utmärkta podden Hidden brain som handlade om hur vi underskattar vår förmåga att påverka och övertala andra människor. Det blev en viktigt utgångspunkt för mina funderingar ovan, även om jag sedan hamnade i ett kaninhål av googlingar. Ärligt talat är några stycken av min text en rewrite, men förhoppningsvis med tillräckligt egen vinkel och tillägg för att ha verkshöjd. Lyssna gärna på avsnittet! Och andra avsnitt.

PPS. Här finns en artikel med tips om hur man säger nej på bra sätt. Jag håller ju inte riktigt med om att ett nej bör formuleras som om det begärda inte är “a big deal”. Till exempel om man ombeds göra sin berömda lasagne till en fest när man vet att de andra bidrar med köpta småkakor till kaffet. Det är en stor grej, kolla själv vad en caeringfirma hade tagit. Detta sagt ställer jag själv väldigt ofta upp med något hemgjort på fester. För att det inte är en big deal för just mig.

PPPS. Vill du läsa mer off topic? Läs min essä om afantasi – oförmågan att visualisera.

PPPPPS. Hade du lika mycket nytta av att läsa den här essän som jag hade av att skriva den? Tacka genom att bli premiumprenumerant!
Som gengåva får du lite extra läsning, snart kommer till exempel ett premiuminlägg om maten som gör dig pilsk och vacker. Fast det kanske du är redan? Klicka på prenumerationsknappen!
Eftersom alla har olika tjock plånbok följer jag dessutom den semimarxistiska principen: av var och en efter hens förmåga, till var och en lika mycket. Betala valfri prenumerationssumma till mitt företagsswish: 123 05 77 478 och skriv din mejladress i meddelandet.
Kontakta mig om du inte fått ett meddelande med ett välkommen inom tre dagar.
Eller kontakta mig om du är pank så får du en premiumprenumeration helt gratis. Du behöver inte förklara ett dugg, skriv bara att ditt liv behöver en guldkant.

1. Väldigt många kan medverka i radio eller teve på betald arbetstid. Jag blir lite trött på resonemanget att frilansare/egenföretagare får "betalt" i publicitet/kändisskap som man kan omsätta i "annat". Det påverkar både vilka som tackar ja och vad de säger på ett sätt som kan underminera lyssnarnas/tittarnas förtroende för media. Intervjuaren är där för att göra journalistik och få fram information intressant för lyssnarna, intervjupersonen är där för att sälja sig själv eller sin produkt. Så kan det ju vara annars också, men det förstärks definitivt om produktionen inte betalar för medverkan.
Sen vill jag också påpeka att de flesta skribenter behöver rejäla block av ostörd arbetstid för att producera det de faktiskt får betalt för. Att åka fram och tillbaka till en studio för medverkan kanske bara tar två timmar. Men om de timmarna ligger mitt på dagen kostar det en hel arbetsdag. Att besvara en förfrågan borde teoretiskt sett bara ta fem minuter. Men kan i praktiken förstöra en hel dags fokus. Ibland vill en redaktör/producent till och med ha ett möte om eventuell gratis medverkan.
Läs gärna den här utmärkta artikeln om hur olika arbetsdagar ser ut för makers och managers. Och att de måste förstå varandra för att ha ett bra samarbete.

2. Enligt en attitydundersökning utförd av Herrängens institut för hundastrologi och krusbärskonservering.

3. Det är en helt annan sak om de flesta i en produktion arbetar ideellt.

4. En av de mest – låt oss snällt kalla det energikrävande – förfrågningar jag fått var att medverka på en lansering på en för mig helt obekant människas bok om mat. Hen ville arrangera en paneldiskussion på bokreleasen som ägde rum på en krog. Och jag var ju så “inspirerande”. Som så ofta nämndes inte något om ersättning i förfrågan. När jag frågade erbjöd hen inte ens en gentjänst, bit mat eller ett par böcker som ersättning för att jag avsatte en kväll för en främling. Inget. Min medverkan var inte värd något. Jag suckade, tackade nej och vandrade vidare i livet. Dränerad på energi.
Senare fick jag i uppdrag att skriva några rader om boken. Den var för övrigt rätt bra, vilket jag skrev. Och nu kommer det märkliga. I boken nämndes en drös hyfsat inflytelserika matskribenter vid den tiden. Men inte jag.
Människan tyckte alltså att jag gratis skulle komma och hjälpa till att lansera hens bok där de flesta av mina kollegor avhandlades och hyllades men jag utelämnats. Kalla mig fåfäng men jag kände mig retroaktivt kränkt. Reducerad till potentiell gratisunderhållning.

5. En kort genomgång av bland annat Gina Perrys kritik av Milgrams berömda experiment finns här.

6. Ett av de tydligaste tecknen på ghostandets lockelse är den gulliga realityserien Första dejten. Konceptet är enkelt. Två singlar träffas över en middag och får bestämma om de vill ses igen på en andra dejt utan kameror. Till skillnad från de flesta andra dejtingprogram framställs deltagarna respektfullt. Deras excentriska drag förstärks visserligen, men på ett kärleksfullt sätt. Star Wars-entusiasten, den helkroppstatuerade svampplockaren och den dansante bikern framstår alla som älskvärda kap – för rätt person.
I slutminuterna får tittarna veta hur det gått på den eventuella andra dejten. Det visar sig att flera av singlarna ghostat sin potentiella partner efter programmet. Trots att alla vid det här laget vet att efterspelet redovisas i programmet. Det är alltså lindrigare för många att hängas ut som ghostare för hundratusentals människor än att formulera ett vänligt avvisande.

7. Jag tänker att de oroskänslor som uppstår vid avvisande även spelar roll för de starka reaktionerna på människor som tigger. Och bidrar till behovet av att demonisera dem för att rationalisera de känslorna. Om deras begäran kan ogiltigförklaras slipper du avvisa. Jag tror det är viktigt att förstå den delen av obehag inför människor som tigger. Har inte tänkt färdigt här.

8. Att tvinga människor som kanske redan är sköra till ett jobb som innebär ständiga avvisningar är psykisk tortyr, om du frågar mig.

9. Vill du att en författare “kommer och berättar lite om sin bok” någon timme. Författarförbundets rekommendation är 8 500 kronor för upp till två timmars framträdande. Plus momsjäveln.

10. Om du t ex erbjuder personen att t ex få sälja sin bok är det viktigt att vara medveten om att det som regel inte på långa vägar motsvarar ett normalt arvode. Författare köper böcker dyrt av förlaget.