Off topic: Afantasi

En liten andel av befolkningen kan inte visualisera. Alls. Eller väldigt lite. Vad innebär det?

“Tänk inte på en blå elefant!”
Du vet, den där luriga och helt omöjliga uppmaningen som helt fräckt placerar den blå elefanten stadigt i ditt medvetant. Du ser den blå elefanten framför dig. Kanske är det en cirkuselefant med tränsar, röd sammet och fransar. Kanske en verklighetstrogen elefant fast blå. En barnbokselefant?
Några får detaljerade ihärdiga bilder. Andra får mer vaga bilder. Jag, jättekanske du och troligen runt 2% av befolkningen ser i stort sett ingenting. Jag får möjligen en snabbt fladdrande aning av blått. Känner en lukt av elefantstallar, damm och sött hö. Tusen associationer. Men ändå. Det är rätt lätt att inte tänka på en blå elefant.
Vi sinnesbildlösa har sen några år tillbaka ett namn på vår – ska vi kalla det åkomma, egenhet, handikapp eller funktionsvariant?– afantasi. Kliniskt beskrivs det som ett neurologiskt tillstånd där man är oförmögen att visualisera bilder. Exakt hur många som har afantasi är svårt att säga eftersom fenomenet är så pass okänt. Och för att det inte är ett naturligt samtalsämne. Men som sagt: i storleksordningen några procent av oss.
Visserligen namngavs förmågan att visualisera redan på 300-talet f.Kr. av Aristoteles: phantasia. Men oförmågan hade inte ens ett namn förrän 2015, då Adam Zeman, professor i kognitions- och beteendevetenskap myntade begreppet afantasi.

Afantasi kan vara medfödd eller uppstå efter en operation, skada eller stroke. Och det är ingen binär företeelse alla har olika stark förmåga att visualisera och får helt olika bilder av varierande varaktighet och detaljrikedom.
Man kanske kan förklara det som motsatsen till fotografiskt minne, vilket man också kan ha mer eller mindre starkt. Men det handlar också om förmågan att visualisera något helt nytt till exempel en rosaprickig pingvin som spelar golf. I vissa sammanhang känner vi oss som UFO:n. Vi med afantasi kan inte “räkna får” och är värdelösa på meditiationer där man ska visualisera en plats eller ett föremål.

Afantasi kan vara multisensorisk, det vill säga inbegripa fler sinnen än synen. Enligt en studie hade drygt en fjärdedel av undersökta med visuell afantasi vad som kan kallas total afantasi. För övrigt kan jag inte tänka fram ljud heller och har svårt att känna igen folks röster. Själv kan jag utan problem framkalla minnen av känsel, doft och smak, en förmåga som en del andra saknar, det finns ännu mindre forskning på de områdena.
Det är lätt att blanda ihop smaksinne (att urskilja smaker) och smakminne (att kunna identifiera dem). Jag har inget märkvärdigt smaksinne, däremot ett utvecklat smakminne. Precis som de flesta människor har minnesbilder de kan plocka fram för sitt inre kan jag plocka fram en specifik smak och i huvudet kombinera med andra smaker. Kanske de som finns i den puttrande grytan.

Lustigt nog finns det inte särskilt starkt samband mellan afantasi och förmågan att känna igen föremål och personer. Igenkänning sköts med hjälp andra processer i hjärnan. Det tycks som om personer med afantasi saknar förmågan att medvetet skicka signaler till sitt visuella centrum så att det aktiveras och bilder kan skapas.
En del personer med afantasi drömmer bildlöst, men de flesta har livliga bilder i drömmarna. De kan alltså plocka fram bilder ofrivilligt, men inte avsiktligt. Personer som har afantasi kan märkligt nog ofta använda ord för att i detalj beskriva saker de sett.

Jag har inga svårigheter att identifiera kända konstverk, placera dem i en genre eller med hyfsad framgång gissa vilken känd konstnär som målat en tavla jag aldrig sett förut.
Men det är nästan omöjligt att rita av saker ur minnet, trots att jag är (i alla fall var) rätt bra på stilleben och kroki. Enda sättet att teckna ur minnet ens hjälpligt är att rita ganska barnsligt, långsamt och löpande utvärdera om det är rätt eller fel. Faktum är att det är nästan omöjligt för mig att planera en fri teckning. Fritt tecknande bara händer. Det kan bli vad som helst. Jag tror att det är en annan del av hjärnan som griper in, för jag har ingen aning om vad jag håller på med. Så när min son för ett några år sedan bad mig rita “en kanin som brottas med en tigerunge i ett träd” fick jag hela tiden utvärdera om det såg rätt ut. Lite som när en tecknare hos polisen gör en fantombild av en gärningsman i konversation med ett vittne. Handen som förde pennan styrdes inte av hjärnan och jag hade ingen bild i huvudet på hur slutresultatet skulle bli. Be mig inte rita en bil utan förlaga, det ser ut som en femårings teckning.

Jag ser aldrig filmer inom mig när jag läser böcker. Jag har ingen aning om hur huvudpersonerna ser ut. Ja, till och med i mina egna romaner har jag mycket dimmiga begrepp om hur huvudpersonernas utseende fast jag själv beskrivit dem med ord. En anledning till att jag ofta beskriver miljöer och föremål noga och med alla sinnen är att det blir platt för mig annars. Jag tänker i koncept, inte bilder. Ändå förmedlar jag bilder. Ja, jag har faktiskt fått många kommentarer hur oerhört filmiska mina romaner och noveller är.
Ändå är jag rätt ointresserad av långa miljöskildringar när jag läser. De målar inga vyer i mitt huvud. Däremot kan jag i vissa fall verkligen njuta av stilistiken och få en känsla av att vara vid en fjällsjö. Rätt ord får mig att känna kylig morgonluft nafsa i kinderna, känna doften av björknäver och kallt klart vatten och blöta stenar. Till och med uppleva skymning och gryning. Det är utsikten som är kass.

Just att konceptualisera verkar vara en upptränad styrka hos flera andra med afantasi som jag läst inlägg av eller kommunicerat med. Man sorterar och buntar ihop saker. Testar att kombinera och förkastar eller sparar. Hittar exakta ord. Kanske är det ett sätt att minnas utan att behändigt plocka fram bilder. Personer som har afantasi kan ofta använda ord för att i detalj beskriva saker de sett.

Afantasi innebär alltså inte att man saknar fantasi, bara att den fungerar på ett annat sätt. Det har nästan aldrig hänt att jag fått idéer till artiklar eller romaner i duschen eller under joggingturen. Det händer enbart när jag pratar eller skriver om ämnet. Med hjälp av orden.

Hur påverkar det ens personlighet och förmågor att ha afantasi? Tja, precis som när det gäller alla andra funktionsvarianter samspelar det förstås med resten av ens personlighet. Det är bara en pusselbit i det intrikata pussel en människa utgör. Personer med afantasi är inte korkade, snarare finns forskning som tyder på en i genomsnitt något högre intelligens i genomsnitt. (Vilket kan bero på urvalet av testpersoner och förmågan att identifiera afantasi.)
Afantasi leder troligen inte till kognitiv nedsättning även om det kan innebära (bidra till?) inlärningsproblem och lässvårigheter hos vissa. Just när det gäller läsning finns en del teorier om att mentala bilder är viktiga. Men nuvarande forskning tyder på att afantasi sällan innebär större praktiska problem i praktiken. Hjärnan är fantastisk på att kompensera. Inte så att den har koll på att den har afantasi, men den gör vad den kan för att hänga med, skapa minnen och tolka omvärlden för att säkra överlevnad. Samtliga hjärnor funkar olika.

I mitt fall bidrar det kanske till min i det närmaste totala brist på lokalsinne. Gissningsvis är afantasin i alla fall en försvårande faktor eftersom det sällan finns en enda orsak till en bristande förmåga.
Det finns också visst samband mellan afantasi och adhd, men inga tecken på att det ena orsakar det andra vilket ibland påstås. Jag tjejgissar på att afantasi kan förvärra en del adhd-symtom eftersom mentala bilder spelar en viktig roll för arbetsminnet. Jag tjejgissar även att afantasi kan göra inlärning svårare för mindre verbala personer som kanske får svårare att memorisera på alternativa sätt. Både adhd och afantasi påverkar hur minnet fungerar. Personer med afantasi har däremot som grupp mer personlighetsdrag som förknippas med autism.

Någon undersökning antyder ett mindre intresse för skönlitteratur. Kanske läser vi sinnesbildslösa på ett annorlunda sätt.? Det finns forskning som tyder på att att personer med afantasi blir mindre skrämda av skräckromaner eftersom de inte skapar bilder av fasorna.
Eftersom insikten om fenomenet är så pass ny är mycket spekulationer. En sak är att bristen på minnesbilder kan utgöra ett visst skydd mot PTSD, där just ett okontrollerat framvällande av traumatiska minnesbilder är en stor del av symtombilden.
Här tänker jag att kunskap om afantasi kan vara viktig för bibliotekarier och andra läslotsar. En förståelse för att deskriptiva texter kan vara poänglösa för vissa personer, men att de kanske tilltalas mer av koncept. De individuella skillnaderna är förstås stora. Afantsin är bara en ledtråd bland många.

Det är vanligare att personer med afantasi har vad som föreslagits kallas anaduralia det vill säga avsaknad av inre monolog, ett slags kommentarsspår till sitt liv. En tydligt inre röst: antingen ens egen eller någon annans. Jag har en väninna som hör Hasse Aro kommentera när hon gör något dumt. Anaduralia är ett ämne som är fascinerande i sig. Och ytterligare ett exempel på hur lite vi vet om varandras sätt att uppleva tillvaron. Jag har inget ljudspår, däremot ett välutvecklat inte konceptuellt samtal med ord och tankar. De tysta orden är mitt väsen.
När man inser att man har en funktionsvariation kommer funderingarna på hur det påverkat ens liv.
Själv förstod jag inte att jag hade det förrän för några år sedan då jag på allvar började intressera mig för perception.

En del personer med afantasi känner en sorg över svårigheten att minnas ansiktena på de älskade de förlorat. I genomsnitt minns personer med afantasi sitt förflutna med mindre detaljer och påverkas något mindre känslomässigt av det. För mig som påverkas av lukter gives ingen sådan nåd. Motorolja, diesel, smultron och vissa parfymer – verkliga eller återkallade lukter – kan få ljuset att falna och hjärtat att sjunka. Det spekuleras i att människor med afantasi upplever sorg och saknad mindre plågsamt. Men hur mäter man saknad?
Något jag själv upplever är vad som kan kallas: out of sight, out of mind. Det vill säga att personer och företeelser jag inte ser tänker jag inte så mycket på och kan ha svårt att relatera till. Närhetsprincipen är viktig. Här och nu. Men det räcker med ord för att anknyta: att chatta eller på andra sätt interagera med en person.
Det finns viss koppling mellan afantasi och ansiktsigenkänning och som grupp är vi med afantasi mindre känsliga för ljud, lukter och skarpt ljus. Men som tål att uppprepas: de individuella skillnaderna är mycket stora.

Varför ska icke-forskare ens intressera sig för afantasi och anduralia när det i praktiken spelar så begränsad roll? Ja, dels kan det ha terapeutisk betydelse. Personer som har en kritisk inre röst kan lära sig att identifiera den och på sikt att modifiera den.
Jag tycker att kunskap om tillstånden leder till ödmjukhet inför våra likheter, olikheter, förmågor och begränsningar. Att diskutera om det är ett sätt att lära känna varandra lite djupare.
Så lätt vi utgår att vi lever i samma verklighet. Och glömmer bort hur olika verktyg vi har för att processa omvärlden. Där du (förmodligen ser bilder), ser jag mörker. Men jag tänker och känner. Det är nog varken bättre eller sämre. Bara annorlunda.

“What do you see when you turn out the lights? I can’t tell you, but I know it’s mine.”

PS. Här finns en intressant text om hur en person med afantasi upplever världen. En person. Inte alla.

PPS. Här kan du testa om du har afantasi.

PÅ KOMMANDE

Publiceringsdatum? Se sidan 57 i Voynichmanuskriptet.

husmorstips, nördiga premiuminlägg, stenrika riddare, tantträning, kikärtsgrytans innersta väsen, koko sabzi, färskost, syllabub, trifle, fetaost, gigantbönor, fortsättning på novellen, torghandlerskans vilda äventyr, premiumkrönikor, premiuminlägg om curryblad, gör ditt eget smör, en hel del om vilda växter, rujak, premium: saker jag haft fel om, recept på guldharissa, röda linser, allt om lökstekning, upma, fisksås, dillkött med persiska kryddor och vad jag får lust att skriva om helt enkelt.