Det dukade bordet: Påfåglande och personaporträtt
Om Millesgården, bordslöpning, Nobelservisen, och de eviga lila manchesterbyxorna. Jag är ambivalent. Som vanligt. Och navelskådande.
Jag känner människor som kan strö en handfull vissna löv över bordet, stoppa värmeljus i en tom sardellburk och åstadkomma en installation som får gästerna att kippa efter andan. Allt blir utsökt i deras händer. Så där rätt. Även de själva eftersom de alltid hittar de rätta frisörerna, den exakta nyansen av läppstift och den unika lilla insektsbroschen i en loppislåda.
Givetvis är jag avundsjuk. Inget med mig har någonsin varit helt rätt. För jobbig, för udda och helt utan förståelse för estetiska koder. För åratal sedan träffade jag en gammal klasskompis. En av de första sakerna hon tog upp var hur fula lila manchesterbyxor jag haft i mellanstadiet trettio år tidigare. Jag hade glömt dem, det hade inte hon. Jag var väldigt nära att be om ursäkt.
Givetvis uppskattar och beundrar jag vackra dukningar. Men när jag själv försöker duka "fint" känner jag mig i bästa fall utklädd, i värsta fall förklädd. Som om jag skyler över något, exakt vad är svårt att sätta fingret på.
Det finns en orsak till att jag började fundera i de här banorna. Nu pågår utställningen Det dukade bordet av Hanna Hellquist1 på Millesgården. Jag kommer inte att gå dit. Orsaken är absolut inte förakt utan skör hälsa som gör att orken måste ransoneras. Den lysande texten av min vän Clara Block Hane2 kanske räcker för mig, men för er som inte prenumererar på DN kommer en kort resumé: utställningen handlar mer om uppvisning än omsorg. Och Clara konstaterar:
”Då som nu, tänker jag, för här sipprar det nya klassamhället fram, det där börd3 spelar liten roll medan kändisskap och yrkesframgång betyder allt. Ett klassförakt byts mot ett annat, nu är det inte överklass mot underklass utan kändisar mot vanlisar – de som eventuellt bor i radhus och har jobb där det inte funkar att dricka en flaska vin en onsdagskväll.”
Det är naturligt att vara kluven till vackert dukade bord. Balansen mellan omsorg och påfåglande är så vansklig. Det finns så många regler, dumstruten känns alltid nära till hands.
Det finns en klassisk scen som upprepas i många filmer för att illustrera klassresor. Till exempel i Pretty Woman när den prostituerade Julia Roberts drillas för att passa in i affärsmagnaten Richard Gers värld. Du minns kanske: alla de uppdukade besticken på lyxkrogen som måste användas i rätt ordning. Utifrån och inåt. Plättlätt. I själva verket är det de outtalade reglerna som ställer till det. Och bristen på självförtroende. Det som Hanna Hellquist och hennes sammansvurna har.
Min barndom tillbringades i en halv villa som ägdes av mina farföräldrar, i sommarstuga utan varmvatten med utedass, i en segelbåt avsedd för två där vi fem i familjen låg packade som sardiner, i en tjärluktande skuta som ägdes kollektivt av 30 vuxna och cirka 10 000 skalbaggar. En av mina bästa vänner bodde i ett ståndsmässigt hem med representationsmiddagar där serveringspersonal hyrdes in. Dukningarna var förstås väldigt olika, men jag kan inte minnas en enda.
När jag började plugga i Uppsala betydde fester ofta flerrättersmiddagar och tal vid långbord med linnedukar och styvstärkta servetter. Vi lajvade vuxna. Tills spriten, hormonerna och barnsligheten tog överhanden, då ställde vi oss på stolarna, sjöng och vevade med servetterna.
Men det tog lång tid att komma dit.
Jag trivdes bättre på personalsexorna där allt stod huller om buller på bordet. Personalmåltiden avslutades ofta med en tävling där det gällde att springa så snabbt som möjligt över detdukade bordet utan att välta något. Den enda idrottsgren där jag någonsin briljerat. För en gångs skull var det en fördel att väga 47 kilo och ha storlek 35 i skor.
Dukningen var en fysisk hinderbana snarare än en social.
Folk tog examen, folk blev oroväckande vuxna. Det blev inga fler spontankvällar med den svårslagna kombon palt och tequila. Det blev löjrom, lax, filé och många liter grädde som sjöds ner till hälften, smaksattes med saffran och kallades sås. Morötter snidades till romber. Allt arrangerades symmetriskt. För det var nittiotal.
Plötsligt dukade alla mina bekanta borden med kopior av Nobelservisen. Glimmande guldglas och gigantiska tallrikar med breda bräm designade av Karin Björquist, Jag och min dåvarande man var förhållandevis panka och vårdade ömt vår bröllopspresent: en uppsättning vitvinsglas från Nobelserien. (De kompletterades av rödvinsglas med guldnoppor som vi kallade för kondylom de luxe, för att skämta bort att de var billiga.)
Underströmmen var tydlig: att bjuda på middag handlade om förpliktelser. Att pricka punkter i protokoll. Fördrink, minst tre rätter med valda viner, kaffe och avec.
En engelsk undersökning från 2002 visade att majoriteten av de 1 0000 tillfrågade var lika rädda för att bjuda hem folk på middag som att gå på en jobbintervju eller en första dejt. Studiens författare, David Warburton4, professor i psykologi vid universitetet i Reading, myntade diagnosen Kitchen Performance Anxiety. Vanliga symtom var illamående, hjärtklappning och ljudkänslighet som drabbade mer än 10 procent.
På något sätt var det kanske enklare för medelklassen att bjuda på middag när alla hade ungefär samma saker och bjöd på ungefär samma rätter. Den ekonomiska investeringen kanske sved, men man på många vis var tryggare än idag då man förväntas uttrycka sin identitet vid inköp, matlagning och dukning.
Visst finns det fortfarande behov av pampiga fester och middagar med slående dukningar. Men den breda Grythyttefieringen av måltiden – sju sorters kristallglas och linneservetter så styva att man fick skärsår i munnen – var en återvändsgränd.
Pendeln svängde långsamt till originalitet. Det utsökt rustika. 5
Att överraska gästerna blir allt svårare i vår tid när så många foodiesar delar allt på sociala medier.
Mobilkameror och otaliga plattformar har lett till att tidigare intima måltider har blivit offentliga.
Det privata är inte politik längre. Det är content.
Ibland oerhört lukrativt.
Visst handlar dukningar om status fortfarande men mindre om vad du har än vad du är. Den uppdukade maten är ett självporträtt. Eller kanske personaporträtt, den rustning vi gömmer det sköra bakom?
Isynnerhet gäller det de dukningar som är mer av stilleben. Uppdukade bord med rätter och råvaror utan plats för gäster. En stund av stilla andakt. Genren är ganska kvinnligt kodad, de manliga påfåglandet handlar oftare om att prestera. Slipa knivar, stycka ett lamm, sousvida på exakt 83 grader.
Med klentrogenhet har jag stått bredvid och sett hur yrkeskategorin matskribenter näst in till raderats och ersatts av stylister och fotograferande influencers. Tro inte ett ögonblick att jag föraktar de gruppernas yrkesskicklighet eller ifrågasätter deras existensberättigande. Vem kan annat än älska en poetisk matbild? I skuggor och högdagrar kan dofter förnimmas. Raguns rustika smak tolkas med den omsorgsfullt utvalda keramikskålen och de dekorativa, precis lagom nötta träslevarna.
Visst kan bilder säga mer än tusen ord, frågan är vad de säger. Kritiskt tänkande ingår inte på sammasätt i de nya yrkesrollerna. Det skrämmer mig lite att läsning i allmänhet och djupare matläsning i synnerhet har blivit en krympande nisch. Ett udda intresse. Livsmedelsföretagen och PR-byråerna jublar förstås. Det är så mycket lättare att köpa av en influencer än att uppvakta en surmulen, ambivalent men ändå kompromisslös ordvrängare. Kanske rent av med besvärande pressetik i bagaget.
Man äter förvisso med ögonen, men intellektuella smaklökarna glöms ofta bort. Ja, de fysiologiska också ibland.
En gång fick jag ett erbjudande av en kändisfestfixare att skriva ett kapitel i hens kokbok. Texten skulle handla om vit mat. Hen älskade vit mat. “Det är så fräscht.”
Hur kan man ens älska mat efter dess färg? Eller rättare sagt dess brist på färg.6 Mat som inte tar plats utan smälter in i dukningen. Själv har jag sedan barnsben varit oerhört skeptisk just till vit mat: bröd, potatis, pasta och i synnerhet ris. Även vatten är svårt att få ner. Kanske är det helt enkelt för trist när det smakar lite?
Virtuella måltider ersätter ibland dem man äter. För det tar tid att stajla det skenbart nonchalanta med exakt rätt ådrade skärbrädor, antika vispar och mjukt strilande ljus. När bilden är tagen är maten kall och såsen har fått skinn. Som på vanitas, barockens gastronomiska stilleben, går maten mot förgängelsen. Även om den förstås aldrig når så långt som till förruttnelse passerar rätten sin formtopp. Publiken är viktigare.
Vi som älskar matlagning suckar. Vi vill inte stajla, ljussätta och flytta ärtor två centimeter åt höger för att framhäva det gyllene snittet. Vi vill läsa, laga och sen äta maten nylagad. Är vi kvastfeningar?
Jag har bara en dimmig aning om vart jag vill komma med den här texten. Att hålla flera tankar i huvudet samtidigt kan vara en styrka. När det handlar om tusen tankar är det snarast en förbannelse.
Jag har inte en bestämd åsikt utan många bestämda. Dukade bord kan vara krävande, skrytsamma, underbara, förnedrande, imponerande, skrytsamma, farliga, livsviktiga, omtänksamma och så mycket mer.
Viljan att behaga är uråldrig. Både vacker och deprimerande. Och filtrerad till perfektion i sociala medier kan den vara både inställsam och nedlåtande. Allting överallt på en gång.
Själv har jag senaste åren lämnat walkover vad gäller dukning. När man är sjuk och energin sinar måste man välja sina strider.
Faktum är att jag tycker att det är så hopplöst att duka att våra bestick står nerkörda i en burk på bordet så att alla kan rafsa åt sig själva. Både till vardags och till fest.
Först var det ett keramikkrus från Le Creuset som fick stå mitt på bordet med besticksbuketten. Precis som muminmuggar är Le Creuset något som diskret andas medvetenhet utan att vara anspråksfullt. Inget försök till originalitet som kan misslyckas. Perfekt ju! För en gångs skull kände jag mig rätt.
Men som vanligt sket det sig efter ett tag. De otaliga små stötarna från bestick som stoppades i kruset ner fick keramiken att krackelera.
Nu står besticken tillfälligt i en väldigt ful plastburk
Med tillfälligt menas de senaste tre åren.
Oordningen är återställd.
Det är den fason just jag blir salig på.
Allt jag behöver nu är ett par lila manchesterbyxor.
Om du har läst så här långt och inte är masochistiskt lagd vill du kanske ha fler texter av mig. Det finns två saker du kan göra.
Tipsa alla dina matintresserade vänner.
Om fler läser har jag lust att skriva.
Om du är stadd vid kassa, vill ha extramateriar och får feeling: Investera i en premiumprenumeration för att trygga TisselTassels framtid.
Om fler prenumererar har jag råd att skriva ännu mer.
En sak kan läggas till protokollet. Hanna Hellquist är en av mycket få kvinnor som kvalat in som “skön kille”. Ett epitet myntat av Annina Rabe redan 2006. En märklig kvot där ålder och utseende inte spelar någon roll. Vi har Henrik Schyffert, Edward Blom, GW Persson, Filipochfredrik, Leif Mannerström och många fler. De sköna killarna kan vara småsjaviga, lönnfeta, krökande, rapande, svärande … Eller alltihop. Ändå gör de nästan aldrig fel. Varje trivialitet från ders läppar ses som absolut visdom eller en tokrolig pärla.
Att vara en skön kille innebär verkligen inte att man är älskad av precis alla, men av förbryllande många. Det finns en alldeles speciell måttstock för dem. Trump är förstås paradexemplet. Men det finns sköna killar jag gillar också. Som Hanna. Och min käre vän Edward Blom.
Jag förmodar att sköna killstatusen gör Hellquist till någon form av nationalklenod. Jag vet verkligen inte om vägen framåt är att fler kvinnor kvalar in som sköna killar: Agnes Wols är en annan. Men Hanna har sannerligen förtjänat sin upphöjda position mer än de flesta, så fenomenet stör mig knappast. Det här är bara ett konstaterande.
Clara Block var chefredaktör på Elle á la carte i en tid före tiden. Hon ansåg att jag hade sämst koll på rekvisita av alla matskribenter i Sverige. Hon hade rätt, förstås. Idag är vi väldigt goda vänner.
Här kanske det ska invändas att den här nya typen av klass visst går i arv. Börd är absolut inte oväsentligt, tvärtom krattar kändisarna manegen för sina ungar. Som staplar ut i rampljuset på kalviga ben, långt innan de kan bestämma själva om de vill vara en de av cirkusen. Den nya tidens kungahus med ofrivilliga tronföljare.
Warburton är annars mest (ö)känd för sin forskning om nikotinets positiva effekter.
Ja, det blev ett långt tidshopp här. Men jag kan inte redogöra för hela den gastronomiska utvecklingen här och nu. En annan gång kommer jag prata om den evigt återkommande bistrotrenden och det sena 00-talets molekylära gastronomi och dess arv.
Jo, jag vet att vitt egentligen är summan av alla färger. Men det känns ju inte så.
Du ska få en sån där insektsbrosch av mig… ❤️🦋 Du har ett härligt sätt att skriva! Kommer du ihåg ”Lilla bönboken” som jag formgav med din text och recept? Din text var blommig och min formgivning lite skolbokstorr. Tycker fortfarande den håller. Älskar själv att duka fint men det är maten som är det viktiga! Ungefär som med formgivning och text. Heja dej!
Jag är så dubbel här. Jag VILL tycka om det avslappnade, det enkla... men jag gillar en fin dukning som ramar in maten. Det måste inte vara superfancy uppläggningar med rara blommor pålagda med pincett. Men nån slags omsorg. Nån slags "detta är en speciell stund vi delar" mer än framslängda grytor på ett stökigt bord. Det har vi ju på vardagarna. När jag har gäster vill jag att de ska veta att jag sett fram emot att de kommer och vill att de ska njuta med både öga och gom. Så snygg duk, ljus och blommor och servetter är min melodi. Sen kan själva värdinnan liksom ha glömt bort att duscha och vimsar runt i sista minuten och sliter ut allt i garderoben i desperat jakt på nåt att ha på sig. För den detaljen i planeringen kändes inte lika viktig som maten. :)