Snabba somriga singelsallader
Gräsänkan idisslar. Och kokar svarta bönor. Skördar lite portlak. Och räddar jordgubbar.
Gräsänka är ett vackert ord. Enligt etymologin betydde det tidigare: “förförd och sedan övergiven flicka”. Vilket ju låter mer rafflande än min situation: en förortsmatrona med make och barn på semester i Finland. Dessutom med en inflammerad visdomstand, så veckans enda eskapad blev en utflykt till folktandvårdsakuten.
Hursomhelst. Vädret och den sociala situationen sa: sallad! Visdomstandens protester kvävdes med näst intill dödliga doser Aspirin.
En sallad är inget man lagar, det är något man bygger. Och ett bra bygge består av kontraster. Sött, syrligt, aromatiskt, krämigt, hett, milt, aromatiskt, knaprigt, segt …
Det kan låta som en hel vetenskap att få till en sallad Och då har vi ändå inte diskuterat färg och form – men det kan vi väl lämna åt Instagrammare och TikTokare? När vi drev Taffel, frodadades ett monumentalt förakt för fräscha sallader. Som alla interna skämt blev det snabbt rätt tröttsamt för läsarna.
Men jag står fast vid min kritik. Problemet var och är aldrig fräschören i sig utan de övergrepp som begås i dess namn. Snofsiga och påstått undergörande ingredienser staplas på varandra trots att de har så dålig personkemi att de knappt borde vistas i samma rum. Och sen toppas allt med en dekorativ örtvippa som frontalkrockar smakmässigt med resten.
När ögonen får styra går det lätt överstyr. Bara som en sådan sak att sallad är snyggare när den är oblandad, men nästan alltid godare när ingredienserna fått goffa ihop sig och utbyta smaker med varandra.
Att prestera en hejdundrande symfoni på tallriken är plättlättt för mig. Min svårighet är att besinna mig. Att låta bli. För att alltför envetet eftersträva kontraster och komplexitet kan vara kontraproduktivt. Ibland är en råvara så perfekt att en oförvanskad upplevelse av den är finast Har du en alldeles hänförande tomat behövs bara en lätt vinägrett för fulländning. Eller enbart salt.
Det går faktiskt lättare med åren, när behovet av att imponera eller ens överraska trubbats av.
Men eftersom jag är en reinkarnerad ekorre finns det alltid ingredienser i mitt kök som är långt från perfekta eller ( i likhet med mig) passerat sin formtopp. Och alltså passar utmärkt i sallader
.
När man är ensam är man latare än vanligt. Därför kokade jag massor svarta bönor och åt varje dag. Så här varierades bönorna:
Kokta svarta bönor, mozzarella, portlak, apelsinmynta, finhackad rödlök, syrad tomatsalsa, libbsticka, tomatkuber Dressing: tomatjuice, sherryvinäger, en gnutta akvavit, pressad citron, olivolja
Kokta svarta bönor, nektarin, getost, gul tomat, habanerosås, röd basilika, mynta, pressad lime, olivolja, en nypa vaniljpulver
Paximadia eller fullkornsskorpor, fetaost, tomat, gurka, primörlök, svarta bönor, oliver, kapris, morot, mynta, portlak
Färsk majs, grön halvstark chili, YiPins alspånsrökta tofu (ni vill inte veta bäst-före-datum), pressad lime, röd paprika, körsbärstomater, spiskummin, anis, libbsticka eller koriander
PORTLAK
Förta gången jag hörde talas om portlak var för några decennier sen när jag plöjde genom kokböcker från 1700-talet. Cajsa Warg stuvade sin portulak i vin och vatten, redde med äggulor, tillsatte korinter och kryddade med muskotblomma.
Andra gången var när jag på allvar bekantade mig med den tack vare min vän Seyhmus. Numera köper jag den då och då på Skärholmens marknad, problemet är att den är känslig för hantering och det är svårt att hitta portlak i toppskick. Så i år satte jag för första gången med darrande fingrar små portlaksfrön i jorden.
Sorten som nu spirar nästan vildsint på min trapp kallas trädgårdsportlak. Är man en knappt ens medioker odlare är trädgårdsportlakportlaken en gudagåva: snabb och riklig skörd av krunscihga saftiga stjälkar med knubbiga blad. Eftersom rotsystemet är rätt futtigt går den att odla tillsammans med andra växter utan större konkurrens.
Smaken är valnötig, lite jordig och på en gång rödbets- och sjögräsliknande. Intressant men knappast insmickrande. Så den passar särskilt fint med andra kraftiga smaker. till exempel vänd med intensiv fransk senapsdressing eller nedsmugen i en grekisk sallad med rå lök. Eller släng ner den grovhackad i sista sekunden i en het nudelrätt. Alltså: kör skiten ur den. Någon gång ska jag stuva den med muskotblomma, men någon gång är inte den här sommaren.
Eftersom min man inte gillar portlak (vad jag än gör med den) så äter jag upp den när han är bortrest.
Det brukar ofta påstås att portlak är superfood eftersom dess fett innehåller enormt hög andel nyttiga omega-3-fettsyror. Typ täppans lax, alltså. (Herregud, vad rik jag blivit om jag trodde på sånt svammel och skrev hälsoböcker.) Men eftersom portlaken knappt innehåller fett krävs det rejäla dagliga portioner.
Så klart den är nyttig på en massa andra sätt: mineraler, järn, karotenoider, lutein, yadayada … Men jag orkar inte hålla på att tjafsa om mirakelmat och vad som är optimalt, det räcker med en enda enkel tumregel: här ät mycket gröna bladgrönsaker. (Läs min dissning av superfoods här!)
I vinter tänker jag försöka odla vinterportlak aka gruvsallat på fönsterbrädan. Den är lite mildare i smaken.
Portlakens smakkamrater
bacon, citron, fetaost, getost, ljusa russin. muskot(blomma), oliver, pepparrot, rökta grejor i största allmänhet, senap, tomat, valnötter, vinäger, vitlök
JORDGUBBSAKUTEN
Smaklösa gubbar? Halvera eller skiva jordgubbarna och marinera med utspädd flädersaft och en nypa vaniljpulver. Om jordgubbarna är mosiga: värm dem snabbt i flädersaften på ganska hög värme. Lite lättrostad batakpeppar eller annan grön sichuanpepparsläkting är oerhört raffinerat att strö över.
Fler trista gubbar? Jag tröttnar aldrig på den här fina kombon: hetta upp svartvinbärsgele (eller saft) och någon matsked syrligt vitt vin i en tjockbottnad kastrull. Vänd ner jordgubbar och låt dem bli ljumma eller kompottiga beroende på deras skick. Riv över mynta vid servering.
PS. Har du en klase fläderblommor kvar? Klipp av blommorna och lägg i vinäger i kylen tre dagar. Sila av och spara din flädervinäger i kylen. Fin till jordgubbar eller sensommarens melonsallader. Eller en kycklingsallad?
PPS. Saknar min man extra mycket när jag kom att tänka på den här mycket måttligt fräscha salladen han lagade åt mig för länge sen.