PREMIUM! Kryddkarlbergare: Tröst i mörkret

Aromatisk vintergrönska för odlingsklantar

I flera decennier har jag fört ett lågintensivt och fruktlöst krig mot växthusodlade klena krukörter. Det är illa nog att de flesta av dem är meningslösa. Timjan som inte smakar timjan är per definition en dålig affär. Men det sorgliga är att sortimentet fungerar som en jättepropp i butikerna som struntar i att ta in fullvuxna örter som verkligen tillför något.
Först senaste åren har vi fått krallig bladpersilja till rimliga priser på bred front. Trots att svenskar älskar både thaimat och texmex är det fortfarande svårt att få tag på anständig koriander utan att bege sig till specialbutiker.
För matskribenter har det varit knepigt att skriva recept med färska kryddörter eftersom mängderna måste fyrdubblas om anemiska krukörter används. Och då ger de ändå inte rätt effekt eftersom vissa aromämnen bildas först när örterna vuxit ett tag och helst stressats lite av väder. vind och skadedjur.

Därför är den löjligt lättodlade kryddkarlbergaren en välsignelse. Långt och krångligt namn, eller hur? För att behålla känsliga läsare undviker jag dock förkortningen KK. För att få ett hum om smaken kan du triangulera timjan och oregano. Kanske en svag aning citronmeliss? Det räcker med att snudda vid växten för att den ska ge ifrån sig en skälvande suck av ljuva aromer. Den liksom vill bli uppäten. Lite som örtvärldens gnurgla. Som en extra bonus är de stora, lätt ludna och köttiga bladen lätta att strimla och finhacka.