Igår presenterades Mellerud Årets mästarpilsner signerad Jessie Sommarström.
Jessie är inte bara den enda kvinnliga Årets Kockvinnaren i modern tid. Hon är en av de mest hängivna, okonstlade och verbala också. Först knockas man av hennes karisma, sen av hennes mat.
Vi lyckliga som bjudits in till Urban Deli, där Jessie är kreativ kulinarledare, på presslunch fick smakprover på hennes matfilosofi. Bland annat “lätt grillad ostfralla kryddad med skog” som bidrog till segern i Årets kock. Sprött, snyggt sprucket deghölje med en fyllning av vad som exakt smakade Kavlis klassiska mjukost – fast underbart.
Sedan följde bland annat en asiatiskt inspirerad slajder (jag är för pryd för att skriva slider pga förväxlingsrisken med närstavade ord) med en pankofriterad braxenbiff. Kanske den rätt som imponerade mest, på grund av de knepiga förutsättningarna. Braxen ses som en oönskad bifångst på grund av att alla småben gör den notoriskt svårrensad. Genom ett innovationsarbete med Axfoundation har en braxenfärs tagits fram. Och sen något år tillbaka serveras braxenfritters och burgare på Urban Deli.
Jessie har fått till ren smak på fiskburgaren, fjärran från den dybotten man förknippar med braxen. Ja, för första gången i kvinnominne var braxen en njutning. Framför allt spelet mellan konsistenserna imponerade. jag borde ha frågat Jessie hur hon fick till braxenbiffens intressanta textur och saftighet, kanske meddelas det här så småningom.
Alla kockar brinner numera för det luddiga begreppet hållbarhet, Men Jessie gör det med 800 grader. Hon höll ett glödande tal om matsvinn, resurstänk och förstås om samarbetet med den minst tre gånger så stora (vilket inte säger mycket) bryggmästaren Richard Bengtsson. Råvaran är svensk ekologisk Magnum-humle och det gamla kulturkornet Balder från Warbro Kvarn.
Drav är ordet på allas läppar nu. En biprodukt av öltillverkningen som blir djurfoder eller rent av slängs bort. Jessie ser till att en del av draven från hennes öl blir till chips (konsistens: tänk fluffigt räkchips) och ett saftigt, lite löst bröd med djup, lite rostad smak.
Drav? Kort repetition: exempelvis korn groddas till malt, som krossas och blandas med vatten till mäsk, vätskan från mäsken meckas det lite med så att den blir till vört. Det som silats bort från mäsken är alltså draven. Sen meckas det ganska mycket med vörten så att den blir till öl.
Så! Svårare än så är det inte, nu kan du genast göra ditt eget öl efter mitt pedagogiska recept. Du behöver inte bjuda mig.
Nå, hur smakade ölen då? Vad än andra matskribenter påstår är man totalt partisk när man gullats med på det här viset. Att låtsas vara objektiv är bara fånigt.
Jag älskar Jessie, så i mitt bortkollrade skick tyckte jag att hennes och mästaröl var alldeles utmärkt! Den hade märkligt nog den där speciella karaktären vissa naturviner har. Den som får bruset att stillna i mig. En smak av vatten. Nej, absolut inte blaskighet. Den mjuka mineraliteten från en kall, klar, milt porlande källa i skogen. Dessutom finns en skygg efterton av smultron. Annars smakar det typiskt pilsner. Jag är verkligen ingen expert på öl, ni får nöja er med det. Mästarölen påstås passa till husmanskost, vilket jag inte riktigt håller med om eftersom elegansen förmodligen går lite förlorad i så bullrigt sällskap. Kanske är det en av få berså-pilsner som jag stött på.
(Hej, öl-, vin och övriga dryckesproducenter! Det går bra att skicka smakprover till mig om ni vill ha obegripliga recensioner av dem också.)
Till sist kan man bittert konstatera att det cyniska talesättet det finns ingen gratis lunch stämmer. Det kostade mig exakt 308 kronor att ta mig ut genom dörren på Urban Deli. Visserligen hade jag då med mig en liten kasse godsaker men strängt taget inget i den var nödvändigt. Även om det var grejor som bidrar till världsglädjen. Vad jag köpte? Fortsätt hänga här så får ni veta!
PS. Presslunchen träffade jag favoriten Pelle Tahmlet, rolig krogkritiker på Nöjesguiden. Han berättade att tiramisun på Oliver Ingrossos krog Olli var den sämsta han någonsin ätit. Nu har jag lust att gå dit bara för att få veta om det är sant. Hur kan man misslyckas med en dessert som till och med jag tycker är en barnlek att få till? Eftersom mångas mål och mening numera är att vara en del av en dokusåpa kommer gästerna fortsätta fylla krogen och äta dyr medioker pasta. I ärlighetens namn kallar DN:s krogkommision krogen för habil. Och den är säkert kul.
PPS. Eftersom jag var på after work med frilanskontoret igår vill jag informera nytillkomna läsare om mitt absolut bästa kroghack. När du beställer pommes: säg att du vill ha den well done. Eller helt enkelt hårdfriterade. Då får du dem alltid rykande nylagade och slipper underfriterad pommes, en alltför vanligt förekommande dödssynd.
PPPS. Fint ord att svänga dig med: braxenpanka. Känt från Kalle Stropp, för oss som är fossilstofiler.
PPPPS. 2022 var kvinnoår i Matsverige – och det var sannerligen på tiden! Jessie Sommarström blev Årets kock med skyhöga segerpoäng. Geniet Louise Johansson kammade hem Kockarnas kamp. Skvaller: Tidigt under första omgången av Årets Mästerkock, som Louise vann, berättade Leif Mannerström för mig att autodidakten Louise var en av de största naturbegåvningar han stött på och att ingen annan i tävlingen hade en chans. Ja, riktigt så diplomatiskt uttryckte han sig inte, men det gör jag.
Chefskonditorn på Artipelag, Annie Hesselstad, kirrade desserten på Nobelbanketten. Och vi får inte glömma svenska Theres Anderssson, kökschef på omsusade Ekstedt at the yard som kom till semifinal i brittiska Masterchef Professional och stal tittarnas hjärta med sina egensinniga rökiga kompositioner.
BONUSINFO:
De här coola superbegåvade brudarna samlades hos mig på middag 2014. (En ovanligt misslyckad lammgryta som de artigt låtsades gilla.) Syftet var att peppa och ena kvinnliga kockar, de flesta kände inte varandra innan. Man kan ju säga att det gått rätt bra för dem …
Jag lägger facit i kommentarerna så småningom om du inte vet vilka de är.