Förutom allt matskrivande började jag skriva skönlitteratur för några år sedan. Hittills har det blivit romanen Varken och de två lättlästa romanerna Under fullmånen och Strandflickan. Och några noveller. En del av dem hittar du på min författarhemsida.
Det här är första delen av en novell som jag började skriva för en antologi. Rätt olikt det jag brukar skriva. Men det blev för långt. Världsbygget krävde så mycket plats. Så jag skrev en annan novell till antologin och den här har skvalpat runt i min dator sen dess. Det är dags att den får ett hem. Här. Resten av novellen publiceras när jag byggt ut den lite. Den har ett slut, men kanske behöver den en fortsättning.
Kanske blir det en följetång för premiumprenumeranter.
Vad vet jag?
BALLERINA
Det är ännu en av de där dagarna då det aldrig slutar regna. Erik borde ha vant sig men hatar det fortfarande. Det envetna strilandet som varken tilltar eller avtar. Fuktigheten och värmen som gör luften trög att andas och får det grova uniformstyget att skava mot kroppen.
Jeepens fjädring är sliten och Trucko kör som en biltjuv.
Kör han extra illa med flit för att John är med? De två har inte sagt ett ord till varandra utom sina namn när de hälsade stelt. Truckos viskade ”Åh, fan!” kan ju knappast räknas.
Hur länge sen var det de sågs? Fjorton år? Femton? Sen den sista spelningen då John försvann spårlöst med Anne. Visst, allt var kaos då. De flesta bussturer var inställda. Regeringen hade just avgått efter att Aftonbladets avslöjande att två ministrar mörkat sina testresultat. Men de flesta hade fortfarande mobiltelefoner och internet fungerade ännu hjälpligt. Ändå: inte ett ord från John eller Anne.
John. Superjohn med honungsrösten – det är omöjligt att tänka på honom som kapten Ekstrand – är sig lik. Till utseendet i alla fall. Ett fåtal grå strån vid tinningarna. En tyngd runt ögonen och vid mungiporna.
Det som skiljer är annat: Tystnaden, det bortvända huvudet, blicken som försvinner långt bort genom kapellets buckliga plastfönster.
Men fingrarna trummar mot låren precis som så ofta före The Shapers sista spelningar. John måste ha haft andra planer redan då. Han hade alltid planer, de flesta orealistiska. Erik hade aldrig haft några alls. Utom Johns.
Trucko brukar säga: Kom igen, Erik. Okej, John och Anne lät jävligt bra ihop. Men vi var fucking noobs. The Shapers var bara ett av miljoner coverband, utan att ha nåt eget att komma med. Sista året var enda betalgiget när vi körde Coldplaykvällen på det där pensionärsstället och den skalliga kärringen … ”
Erik säger aldrig mot. Ändå är han säker. Om allt fått fortsätta som vanligt hade The Shapers fått en chans förr eller senare. John hade fixat det.
Han måste säga något till John nu. Vad som helst.
"Det är sjyst att du följer med, dagen före julafton och allt”, försöker han. ”Många förstår inte. Hur det är. Ni på huvudkontoret, ni ..."
Inte så lyckat, bättre än tystnad i alla fall.
John ler fram en glimt av gamla Superjohns värme. Lugnt självförtroende. Totalkoll. Bara fingrarna säger något annat, lever sitt eget liv. Tapp tapp tapp. Mot sätet nu.
"När vi utarbetar nya normer måste vi alltid ut i fält för att veta om de kan. implementeras”, säger John. ”Jag fick veta att du var truppledare numera, så jag erbjöd mig."
Så lägre:
"Ärligt talat är jag trött på skrivbordsarbete."
Förtroenden. Kamrater emellan. Kompisar från förr.
John kastar en snabb blick framåt, sänker rösten:
”Jag har något åt dig.”
Han trycker ett litet prasslande paket i Eriks hand. Och Erik är inte dummare än att han stoppar det i fickan direkt. Visst, Trucko är pålitlig. Men kaffe … Till och med surrkaffe, kan få folk att göra konstiga saker.
”Tack”, säger han.
John böjer sig närmare.
"Erik, jag läste din personakt. Om barnen.”
John säger i alla fall barn. På något sätt värmer det. Erik säger de omöjliga orden, han kan göra det utan att ens darra på rösten numera.
”Stabilitetskollaps i vecka tjugotvå. Omedelbart avslut.”
”Beklagar. Verkligen. Hur är det med Mia?”
Erik rycker på axlarna, gör rösten trygg. Dialekten lite bredare:
"Det går åt rätt håll. Vi klarar oss", ljuger han.
"Det går fler tåg, som vi brukade säga."
John blinkar överdrivet. Åren med The Shapers hade de sagt samma sak när någon av Truckos tjejer fick nog och drog. Eller när John dumpade en av sina.
"Innga fler tåg för oss”, säger Erik. Hör strävheten i sin röst och lägger till:
”Det är okej. Vi är ju inte precis ensamma om det.”
"Skönt att höra. Du får hälsa Mia när du kommer hem. Fixa lite julfika."
"Självklart. Tack för kaffet. Hon kommer att bli glad.”
”Och hur lever livet med dig?" säger Erik.
"Ja, vad ska man säga?” John sträcker på sig. Stretchar armarna. ”Vi har det bra jag och Mona – visst minns du Mona?”
”Jo.”
Var det den rödhåriga som Trucko kallade Roséfittan? Eller danskan, precis innan Anne. Så måste det vara. Av-och-på-Mona.
”Lika snygg fortfarande. Du vet: riktigt bra vin blir bara bättre med åren. Vi flyttade igen i mars. 48 kvadrat i duplex. Tredje generationens centralavfuktare. Mona har fullt upp med sin bisniss. Tygblommor, helt otroliga. Tyskland har visat intresse. Två fina kids. Vera är sju och Magnus nio. Lågriskare båda två. Stabilitetsranking åttiosju för Magnus. Vera ligger nästan på nittio. Monas gener, jag fixar knappt åttiogränsen."
Erik ligger på femtiotre. Två läkarbesök om året, egenkontroll varje morgon.
John tar upp mobilen, bläddrar fram bilder på barnen. På bilen. Balkongen. Hunden.
Hunden.
Sist Erik såg en hund på riktigt serverades den ur en gryta.
John är i gång nu: berättar om en fantastisk knattefotbollstränare. Hur Vera sjöng i Luciatåget. Leendet har djupnat till äkta. Men fingrarna trummar fortfarande – mot låret igen. Erik försöker ställa rätt frågor på rätt ställen. Det han egentligen vill fråga är: Vad blev det av Anne? Varför dyker du upp som gubben i lådan? Med surrkaffe som julklapp. Surrkaffe! Efter tretton år utan ens en julhälsning.
"Och vad mer exakt står på schemat i kväll?" frågar John.
Tonfallet åtstramat, vänskapligheterna är avklarade.
"Enskilt avslut i Hamnreservatet”, säger Erik. ”Egentligen utanför vårt område, det är väl julledigheterna som ställer till det. Vi ska plocka upp Nyman vid bussen först. Rekryten. Det är hans första egna avslut så han har alla papper. Finns inga kopior tyvärr, vi fick inga filer från huvudkontoret den här gången. Bara en utskrift med kurir i går eftermiddag.”
”Datorkrasch i förrgår kväll, intrång igen”, muttrar John.
Minuten efter tvärnitar Trucko vid centralstationen. Nymans rangliga gestalt dyker upp inom några sekunder.
Nyman heter egentligen något annat. Kanske Olle. Eller så var Olle den förra Nyman för två veckor sen.
Truckos skämt som blev allvar: ”Vi kallar alla rekryter Nyman tills vi vet om de pallar mer än en vecka.”
Två tredjedelar sorterades bort snabbt, resten försvann ut i landet efter de två veckornas utbildning.
Nyman ber om ursäkt för att han är sen, vilket han inte är. Sen för att han är blöt. Innan han hinner be om ursäkt för vädret säger Erik:
”Som du ser har vi en observatör med oss idag. Kapten Ekstrand från HK i city. Pappren, Nyman!"
Nyman trevar under jackan, sträcker fram en solkig pappersbunt mot John.
De sladdriga uppluckrade A4:orna klibbar fast i varandra när John försöker bläddra.
Han kisar mot utskriften.
"Det är lite för mörkt för att läsa.”
För fåfäng för läsglasögon.
Erik nickar åt Nyman. Viktigt att grabben får visa framfötterna.
Nyman kniper ihop ögonen och börjar rabbla:
"Skiftare född nolltvå. Hona. Symtomdebut för drygt tolv år sedan. Registrerad som CWSETH-438-329-xx. Nuvarande adress komplex två, i Hamnreservatet. Ersättningsnivå tre. Hög musik och skrik från bostaden. Allmänt stökig. Misstanke om RNA-kollaps med påföljande risk för stabilitetskollaps. Hon … förlåt, menar den.”
"Fortsätt!"
Johns röst är skarp.
Jo, nog är han sig lik. Den där otåligheten med alla som är det minsta trögtänkta.
Nyman hostar till och fortsätter:
”Två anmälningar om misstänkta stabilitetskollapser senaste veckan. Beslut om omedelbart avslut tjugonde i tolfte."
"Perfekt sammanfattning", säger Erik.
Nyman är visserligen inget chefsämne men påläst och med en sjujäkla ordning på alla dokument. Stor chans att han blir långvarig.
Erik har öga. Vet tidigt vilka som kommer att falla ur och vilka som går vidare. Han har alltid tid – tar sig tid – när det kommer en rekryt med potential. Det är sådana som den här Nyman som behövs i avslutstrupper. De försiktiga, som inte får kickar av avslut men förstår nödvändigheten. De som klarar av att väga in de stora perspektiven. Sådana som Trucko har för mycket ilska i sig för att funka vid avslut. Enda skälet till att han ens fick jobb som förare var för att han hade Erik som referens.
Huvudet värker av för lite sömn och för mycket kvass på nattens julfest. Trucko mår nog ännu sämre. Sent i morse, när Erik började låsa blev Trucko sentimental:
"För fan. Erik du är en sån klippa. Ända sen början. När allt fuckade ur helt. När man fattade att det var kört med vaccin och bromsmediciner.” Trucko snörvlade. “Minns du när det stod i tidningarna att hon – vice statsministern, va? –fått simhud mellan fingrarna? Jag bölade då. Det gjorde fan alla utom du. Du har alltid varit så säker.” Rösten blev en viskning: "Så jävla fucking nöjd."
Nöjd? Erik var nära att förklara: Att han aldrig haft just några förväntningar. En enda gång hoppades han på något. Men livet i Mias mage blev något annat. Man lär sig leva med det här som med allt annat, sa läkaren med de trötta ögonen efter skrapningen.
Läkaren hade fel. Mia lärde sig aldrig. Hon flyttade till sina föräldrar på gården för ett halvår sen. Sitter väl och stirrar på väggen där också. Erik ringer varje söndag och skickar hälften av sina kuponger den tjugofemte varje månad. Risktillägget för truppare har halverats, men är fortfarande skyhögt över vad han skulle kunna skrapa ihop på pappersarbete. Och det han gör är meningsfullt.
Trucko hojtar från förarplatsen:
"Hörde ni om förra julen, i Majorna? Göteborg, alltså. Två honor som höll ner en truppare och slog hans huvud mot ett badkar tills det bara var mos kvar.”
Nyman kvider till och ser ner på sina kängor. Helvete! Att Trucko måste hålla på, när det var Nymans första kväll. Erik minns så väl hur det var för honom själv i början. Efter första utryckningen med avslut kräktes han flera gånger på plats. Efteråt grät han i Mias famn hela natten.
”Inte ens trupparens morsa kände igen honom efteråt”, fortsätter Trucko. ”Honorna ville åt guldet i tänderna. Sköna lirare. Lirerskor. Whatever. Honorna är värst.”
"Hörde exakt samma historia för fyra år sen men då var det i Hornstull i Stockholm", säger Erik lågt till Nyman.
I alla fall en liknande historia. Så många skrönor om skiftarattacker vandrar runt, runt, runt. Historierna handlar alltid om en bekants bekant. I en annan trupp. Någon annanstans.
Nyman ser halvt övertygad ut.
"Man ska inte tro allt man hör", säger Erik och lägger handen på Nymans axel. Den är tunn och benig under det grova uniformstyget. Om han stannar kommer han snart fylla ut uniformen. Truppare är alltid mätta.
Jeepen kränger till och tvingar Erik att ta stöd mot stålramen som håller jeepens soft top uppe. Han lägger värme i ögonen, nickar till Nyman och pekar mot kanvastaket.
"Du ser ju själv. Nu är det här standard. Och såna som vi gör jobbet. I början åkte militärtrupper ut i pansarfordon.”
Nyman lyckas le.
Erik lutar sig tillbaka. Det var annorlunda första åren, när skiftarna ännu gjorde motstånd. När det fanns ett hot. Erik jobbade på kansliet då. Sju svarta samtal till truppares anhöriga det första året.
John harklar sig.
"Jag råkar ha den aktuella nationella statistiken. Två små incidenter senaste tre åren. Två. På över fyrtiotusen avslut.”
De sitter tysta ett tag.
Luften är tät av svett, härsken impregnering och jordslag. Det känns som om regnandet ökat de senaste åren. Svårt att säga säkert. På radion säger nyhetsuppläsarna att allt är som det ska. Klimatet är under kontroll nu. Stabilt. Det viktigaste är inte hur vädret är utan hur väl det kan förutsägas. Vissa saker är inte lönt att grubbla så mycket över.
Trucko brukar säga: Allt beror på regnet, det var när regnen kom allt började. Långsjösjukan. Någon måste gjort något med regnet. Haft nåt skit i det. Säkert kineserna, för det är alltid kineserna. Eller ryssarna.
Trucko kanske har rätt. Det vetenskapliga är obegripligt: något med instabilt dna och anlag för hypereffektiva mitokondrier som aktiveras av ett muterat förkylningsvirus så att celldelningen löper amok. Han kan orden men förstår dem inte. Inte lönt att fundera så mycket över. Det viktiga är att förstå att de varken är övernaturliga eller ens särskilt farliga.
Trucko går igång igen:
"Vet ni vad man kallar en skiftarhona som ser ut som en ko?" ropar han. Han väntar inte på svar: "En mu-tant."
Trucko asgarvar. Nyman döljer en grimas bakom handen. John höjer ena ögonbrynet.
Vägen ner mot reservatet är också ett dåligt skämt. Mer hål än asfalt. Med jämna mellanrum kränger jeepen till så vildsint att de tre i baksätet tumlar mot varandra. Nyman ber om ursäkt varje gång innan han återgår till att läsa – eller låtsas läsa avslutsrappporten. När de närmar sig grindarna kör Trucko mjukt och långsamt. Han kan om han vill.
Klockan är inte ens fyra och skiftarna sover fortfarande. Allt är tyst utom regnet, jeepens skevande motor och det svaga frasandet från ljumma dyningar mot stranden. Hamnreservatet är ett av de lugnaste. Lite fräschare än de andra. Mest före detta anhöriga till höjdare, enligt Truckos påstådda inside-info.
Så märkligt att de är tillsammans igen. Han, Trucko och John. Bara Anne saknas.
De brukade hänga i exakt den här delen av hamnen, oftast på bryggorna som sedan svaldes av havet. Badade året om. Klättrade på den gigantiska klätterväggen. Solade de allt kortare stunder solen var framme.
Erik blundar. Försöker återkalla känslan: hettan och det vitsvidande ljuset.
Just så var det när John och Erik träffade Anne första gången. På det italienska glasskaféet som konkade ett par veckor senare när elpriserna blev vansinniga över en natt. Anne var den enda som svarat på annonsen om sångerska till The Shapers. Även om John givetvis låtsades som om de valde och vrakade. Hon svepte in i sina gigantiska rödbågade glasögon och … kanske den där gråblommiga klänninger? Många minnesbilder från gammeltiden är suddiga, som om de hamnat bakom den eviga dimman.
En blick räckte för att inse att Anne spelade i en annan liga än The Shapers, men John var lyckligtvis ännu bättre på att snacka än att sjunga. Anne och John kom hand i hand till repet dagen efter. Trucko sade herregud och var tvungen att sätta sig, John var ju knappast typen som höll tjejer i handen. Johm köpte till och med likadana glasögon som Annes, fast svarta förstås.
The Shapers körde sin första spelning med Anne när hamngallerian invigdes. Hon sjöng bättre än John. Konstigt nog insåg John det, tog ett steg tillbaka. Smart, egentligen. För tillsammans var de speciella. John och Anne …
Han måste fråga John om Anne när de var färdiga för dagen. Trucko har alltid haft olika teorier. Om att hon bytt namn och slagit genom stort i Japan. Om att hon horade i city. Om att …
Plastfönstret har immat igen, Erik lossar på kanvasen och kikar ut. Tunga regndroppar briserar mot ansiktet.
Han kisar mot reservatet. Det är inte bara minnena som bleknat. Husen också. De tornar fortfarande upp sig mot slutet av gatan. Men det sura regnet och fukten har ätit upp färgen och fått putsen att erodera. Trött glåmiga stretar husen mot himlen. De översta våningarna är mörkare, sotade av oset från otaliga små kolspisar. Stadens stolthet för bara några decennium år sedan – Europas högsta bostadskvarter. Eller om det var norra Europas? Tills någon i Sydberlin byggde ett hus som var en meter högre och någon i London ett som var tre meter högre. Sen var hamnhusen liksom ingenting längre.
Ett par år senare kom larmen om arsenikföreningar i lättbetongen. Bly och koppar i alla vattenledningar. Skrytbygget var ett skröfsbygge och de rika råttorna lämnade det sjunkande skeppet illa kvickt. Saneringen av husen gavs upp snabbt. De sista hyresgästerna motades ut och området blev reservat.
Trucko gnolar när han svänger upp framför huset.
"Första stoppet. Action, tagning!" hojtar han.
”Det kommer bli lugnt”, säger Erik och lägger handen på Nymans rygg. Men han hör den lilla skarven i sin röst. En nästan omärklig skevhet. Den får honom att stanna upp. Låtsas rätta till skyddsvästen för att vinna tid.
Allt kommer gå åt helvete.
Varför känns det så? Allt är som det brukar. Regnet, lugnet. Ändå slår hjärtat lite för enträget, det vill säga något. Du-vet. Du-vet. Du-vet.
”Shit!”
Trucko pekar upp mot sjunde våningen. I ett av fönstren glöder sju små vita punkter i en båge.
Det tar ett par sekunder innan Erik fattar. En adventsstake.
”Vet de att det är jul?” frågar Nyman med liten röst.
PÅ KOMMANDE
Publiceringsdatum? Se sidan 57 i Voynichmanuskriptet.
fortsättning på novellen, torghandlerskans vidare äventyr, premiumkrönikor, tomater, rabarber, premiuminlägg om curryblad, gör ditt eget smör, en hel del om vilda växter, rujak, premium: saker jag haft fel om, recept på guldharissa, röda linser, allt om lökstekning, upma, fisksås, dillkött med persiska kryddor och vad jag får lust att skriva om helt enkelt
HJÄLP! Snälla, tipsa alla dina matglada vänner att de kan prenumerera på TisselTassel gratis! Ju fler som läser, desto mer skriver jag.
Jag vill minnas att det första jag såg av dig var i tv, kanske Köket i TV4 eller något liknande. Länge sedan. En gång för drygt 10 år sedan ordnade jag ett seminarium i Almedalen som handlade om läkemedelsmissbruk, Unni Drougge medverkande. En av de första gästerna som dök på seminariet var du och jag blev starstruck :-). Jag vill väldigt gärna läsa mer ur Ballerina, nyfiken på Anne. Jag älskade Varken, den enda e-bok jag läst hittills eftersom jag inte var i Sverige och inte orkande vänta på att komma hem och läsa den som riktig bok. Men köpte boken till min son sedan i science fiction-bokhandeln i Malmö. Älskar också den mat du lagar, det vet jag eftersom jag en gång lyckades beställa en av dina middagskassar (heter det då?). Älskar också dina krönikor/blogginlägg på TisselTassel. Fortsätt skriva skönlitteratur OCH om mat. Och laga mat. Jag vill köpa :-)